Jag har tidigare skrivet om dessa händelser, men efter att ha studerat militära skrivelser har jag nu lagt till en del spännande information vad som hände. Läs det, det är info ni bara hittar här. Natten till den 4 mars 1939 börjar gatorna i Cartagena fyllas av patruller, där civila och femtekolonnare, varav många är kända falangister, rör sig i skuggorna. Inbördeskriget har nått sin blodiga kulmen i denna strategiska hamnstad. Kartan över Spanien förändras snabbt. Brigad 206, stationerad i Buñol, får order av den republikanske ledaren Negrín att rycka in i Cartagena, där de nu står under hans direkta befäl. Denna brigad är en av de mest erfarna stridstrupperna i republikens armé – en enhet bestående av trogna kommunister och hårdföra republikaner som inte tvekar inför att slåss för den röda flaggan. Så snart nyheterna blir kända börjar det hända saker i Cartagena. Hela handlingen kommer att tolkas som en kupp av Negrín och kommunisterna för att ta makten. Förvirringen ökar på militärbaserna och på batterierna runt staden, men tillslut slutför man förberedelserna för upproret för att ta kontrollen över stadens batterier och fästningar under nattens mörka timmar. De valda soldaterna är de som bevisat sin trohet, medan de tvivlande och de med kommunistiska sympatier får andra uppdrag. Det är som om hela staden har blivit en krigszon där ingen längre vet vem som är vän eller fiende. San Antón-fängelset öppnar sina portar, och mängder av fångar med kopplingar till Franco släpps fria. De transporteras till Artillery Parken, där upprorets ledning ligger, och de nya slagorden som ekar genom Cartagena är inte längre "för Spanien och för fred", utan nu "för Franco och för fred". Det är klart att staden är på väg mot en katastrof. Flottans befälhavares positioner är inte heller klara, de är medvetna om upprorets planer men förblir passiva. Man gjorde också klart att om fred inte förhandlades omedelbart skulle fartygen gå till havs och lämna Spanskt vatten, vilket de också gör och går in i Bizerte i Tunisien eskorterade av franska kryssare. Just när mörkret sänker sig över staden, rullar Brigad 206 in under ledning av den unge och oförvägna milisen Artemio Precioso, endast 22 år gammal. Han beordrar ett våldsamt anfall på Cartagena, och de första målen är de mest strategiska punkterna i staden. Först tar de batteriet Parajola, sedan belägrar man Arsenal=marinbasen. Den 6 mars 1939 klockan 17:30 återerövrdes La Parajola-batteriet utan motstånd av ett kompani från 206:e brigaden. Cirka 19.30 öppnar Jorel batteriet eld mot Parjola men kanonaden kan inte träffa Parajola och man slutar att skjuta. I stället öppnar Aguilones batteriet eld mot Parajola och en eldstrid uppstår mellan de båda batterierna. I de hektiska timmarna som följer, beordras Brigad 206 att ta resten av stadens strategiska punkter, och de fortsätter framåt, stadsdel för stadsdel, batteri för batteri. När styrkorna från 206:e brigaden närmar sig Castillitos-batteriet öppnar det eld mot brigaden i försök att förhindra framfart av styrkorna från 206:e brigaden mot batteriet på Cabo Tiñoso. Det är det enda 381 mm batteriet i Spanien som har avfyrat ett markskott. Samtidigt flyger ett av Francos sjöflygplan in över Portmán; till rebellernas stora förvåning börjar Cabo Negrete-luftvärnsbatteriet att beskjuta det. Överstelöjtnant Arturo Espa Ruiz beordrar att Cenizas enorma kanoner ska riktas mot Negrete-batteriet och ringer sedan chefen per telefon; han varnar honom för att om han skjuter en gång till mot planet kommer batteriet att försvinna, samtidigt ber han honom titta på Cenizas enorma kanoner som är riktade mot honom, och batteriet tystnar. Sedan riktar även den andra 38,1 mm Cenizas-kanonen mot Negrete- batteriet och hotar att skjuta dem i bitar. Vid gryningen den 7 mars är nästan hela staden återtagen. De sista fästena faller som dominobrickor, och motståndet från rebellerna krossas. Francos flotta är kvar på havet med skeppet Castillo de Olite är på väg med trasig radio och vet inte vad som hänt i Cartagena. Övertygade att staden redan har intagits, ingen har lyckats kontakta skeppet för att tala om den verkliga situationen. De passerar ön Escombreras och dess besättningsmedlemmar ser då att den republikanska flaggan vajar på stadens byggnader, efter ett första ögonblick av osäkerhet försvinner tvivlen när de får ett första skott av liten kaliber från San Leandro-batteriet precis vid ingången till hamnen. Fartyget vänder snabbt sin kurs och försöker fly mot öppet hav, men denna manöver gör bara att fartyget blottar sig för Parajola-batteriet. Parajola-batteriet under befäl av kapten Pallares, hade ju återtagits den 5: e av trupperna från brigad 206. När Castillo de Olite går in i skjutbanan vill Pallares inte ge order om att öppna eld med den kanonen som är oskadad, men efter en arg diskussion där Guirao riktar sin pistol mot Pallares huvud, beordrar han äntligen att öppna eld (Pallares skulle senare skjutas av francoistiska myndigheter som ansvarig). Det är ett enkelt skott på grund av det korta avståndet, men den första projektilen går för långt, skottet korrigeras och ett andra skott träffar fartyget. Det blir en stor explosion, följt av en andra projektil som träffar ammunitionen som lagrats på fartyget. Män och material flyger genom luften, fartyget delas i två delar och sjunker snabbt, soldaterna som reser i lastrumen har inte tid att överge fartyget, de flesta av dem drunknar inne i fartyget. De som har lyckats lämna, många av dem skadade försöker ta sig i land, skådespelet är hemskt. Olite sjunker på mindre än 15 minuter, många klamrar sig fast vid de två masterna som dyker upp från vattnet och andra på resterna som flyter i vattnet. Av de mer än 2100 människor som var på båten omkom cirka 1 500 den dagen. Ute på Cabo de Aguas eller Coastal Artillery Command Post kan Espa Ruíz som har lett striderna bara se på när upproret slås ner. För Cartagena är 7 mars 1939 en natt av blod, förlorade liv och rädsla för framtiden. En natt som för alltid kommer att stå som en mörk och tragisk vändpunkt i Cartagena och Spaniens blodiga inbördeskrig.