Kartlänk till museet och artilleriparken https://goo.gl/maps/AahqkdQpi2STptZk7 Kartlänk till Arsenal och museet https://goo.gl/maps/5cYEZXsVwexg7Lsp6

Kartlänk till costa artilleri https://goo.gl/maps/p2bathGRySmV1FXS8

Målet med besöken har varit att se de historiska platserna från inbördeskriget. För att förstå korten på bästa sätt så läs hela berättelsen, en del av korten är också från museum på platserna. Jag vet att den är ganska lång men samtidigt en spännande berättelse om vad som hände i Cartagena under slutstriden. Korten har beskrivningar om vad det är, detta reportage knyter också ihop ett antal tidigare album på sidan som jag hänvisar till i slutet. Om man är en MÖP=Militärt-Överintresserad-Person eller med ett historiskt intresse så är det värt att läsa. Detta är den mer okända delen av Cartagenas historia, romartiden finns det mycket om men detta beskrivs inte lika ofta. Eftersom en del militärområderna används även idag så är en del av fotona bara från utsidan och syftet att fota dem har bara varit för att få nutids bilder till texten här under. I slutet finns det hänvisningar till tidigare album så att säcken kan knytas ihop på ett hyfsat bra sätt. Hoppas ni orkar läsa. Notera : Republikaner och kommunister tillhör samma grupp, rebellerna i Cartagena var motståndare till republikanerna/kommunisterna och blev Franco trogna. Här nedanför följer berättelsen om slutstriden i Cartagena under inbördeskriget. Efter Kataloniens fall återvände    Juan    Negrín tillsammans med sitt kabinett till Spanien för att leda motståndet i det område som fortfarande styrdes av republikanska styrkor. Han bosätter sig på en gård i Elda, som fått kodnamnet Position Yuste .    Situationen var extremt känslig, inte bara på grund av trycket från Francos styrkor, utan också på grund av en växande interna opposition som börjar ifrågasätta presidentens beslut. Vissa anklagar honom för att agera enligt kommunisternas föreskrifter. Negrín har få knep för att försöka genomföra sina planer, men ett av dem är flottan som ligger förtöjd i Cartagena. Vikten av dessa fartyg är grundläggande för republikens regering, på grund av dess militära potential och att den är intakt. Det är också det enda vapnet som kan möta frankisterna med garantier för framgång, men också ett viktigt medel för att garantera evakueringen av ett större antal viktiga personer. I februari skickade Negrín en kommission till Cartagena. Presidenten vill först veta hur situationen ser ut. Rapporten som kommissionärerna skickar den 20 februari ger en dyster bild och uppmanar till att göra stora förändringar. Det pågår en massa rykten om att ett uppror ska bryta ut i Cartagena. Den här situationen tvingar Negrín att ingripa. Han beslutar att utse en person som han litar på och som därför får mandat att ta kommandot. Den utvalda är överstelöjtnant Galán som är medlem av kommunistpartiet. Negrín möter Galán i Position Yuste i Elda. Han beordrar honom att resa till Cartagena för att ta hand om situationen. Syftet är att förhandla och undvika konfrontation så mycket det går men Negrín vill inte under några omständigheter starta en intern strid mellan republikanska styrkor. Han informerar även Galán om att Brigad 206, som är stationerad i Buñol, har fått order att gå till Cartagena där den kommer att vara under hans direkta befäl. Brigad 206 är en av de tre brigaderna som utgör 10:e divisionen, och denna brigadenhet har stor erfarenhet av strid. Den består huvudsakligen av befälhavare och trupper som har anammat en kommunistisk ideologi. En grupp pansarfordon från Archena och Valencia kommer också senare att ansluta sig till denna brigad. Så snart nyheterna är kända börjar det hända saker i Cartagena. Hela handlingen kommer att tolkas som en kupp av Negrín och kommunisterna för att ta makten. Förvirringen ökar hos majoriteten av basenas befälhavare, men som till slut slutför förberedelserna för ett eventuellt uppror. Bland dessa befälhavare finns överste Armentia, chef för Costa Artillery, överstelöjtnant Arturo Espa, och också den gemensamma stabschefen löjtnant Ramírez. Chefen för marinbasen Arsenal, överste Morell är också med, likaså stabschefen för basen, kapten Fernando Oliva. Befälhavaren för basen är general Bernal. Han informeras nu om vad som händer och uppmanas att ta ledningen i upproret. Bernal vill inte ta befälet, han tror att det bara kommer att ge en värdelös konfrontation som måste undvikas. Han föredrar att stanna vid sidan och inte stödja eller hindra konspiratörerna. Bland de involverade i det uppväxande upproret finns övertygade republikaner till Franco-anhängare, som i sin tur agerar tillsammans med pro-franco-civila. Flottans befälhavares positioner är inte heller klara, de är medvetna om upprorets planer men förblir passiva. “Vi är här för att avsluta kriget” sade flottans ledare till Negrín vid mötet som presidenten hade med de viktigaste ledarna för den republikanska armén. Man gjorde också klart att om fred inte förhandlades omedelbart skulle fartygen gå till havs och lämna Spanskt vatten. Man hade gett Negrín en tidsfrist fram till den 4 mars att lösa situationen. Negrin hade anledning att vara mycket bekymrad över vad som hände i Cartagena. Generalkommissionär Tafall, som inte anser att situationen i staden är farlig, anländer till Cartagena på natten till den 4:e utan att vänta på ankomsten av brigad 206. Han träffar general Bernal som ger honom kommandot och senare gick han för att träffa den gemensamma stabschefen, löjtnant Ramírez, som han lyckades locka till sig genom samarbete. Förberedelserna för upproret fortskrider, befälhavarna och trupperna som kommer att vara i tjänst eller vakta på natten den 4:e, när upproret ska börja, har valts noggrant, det är personal med bevisad lojalitet. Personal med tvivelaktiga eller kommunistisk inriktning har anförtrotts andra uppgifter. Huvudsaklig fokusering läggs på trupper och officerare som kommer att betjäna batterierna den natten. Befälhavarna för kustbatterierna informeras om de beslut som har tagits. Alla befälhavarna delar samma åsikt och ställer sig bakom upproret. Natten till 4 mars 1939 börjar patruller organiseras på gatorna med civila femtekolonnare, av vilka några är kända falangister. Utfarterna och infarterna till staden spärras av. I San Antón-fängelset släpps ett stort antal fångar med anknytning till Franco, de förs till Artilleriparken   som är upprorets befälscentrum. Slagordet för patrullerna som till en början var "för Spanien och för fred", började förändras till "för Franco och för fred." Omedvetet om vad som händer i kustbatterierna möter Galán på sitt kontor i Captaincy-byggnaden några av de viktigaste myndigheterna. En officer anländer vid det ögonblicket och rapporterar att han har hållits kvar av artillerisoldater som ropar "Viva España" och "Viva Franco". Galán kontaktar omedelbart Buiza och Bruno Alonso, som bekräftar att de två artilleriregementena är i uppror. Strax efter kom en grupp soldater in på kontoret under ledning av marinens stabschef Fernando Oliva som beordrar arrestering av alla närvarande, inklusive några av de första ledarna för upproret. Admiral Buiza har hört om aresteringarna, han talar med rebellernas befälhavare och hotar att attackera om de arresterade inte släpps, vilket sker två timmar efter deras arrestering. Kaoset är totalt, ingen kontrollerar situationen. Under hela morgonen fortsätter förhandlingarna mellan de olika parterna mitt i stor förvirring, alla vet att en konfrontation mellan dem kan vara katastrofal för alla. Galán försöker följa Negrins instruktioner och undvika strider mellan republikanernas enheter. Samma natt anländer den pensionerade general Barrionuevo till Artilleriparken för att gå med i upproret, rebellstyrkorna förblir under hans befäl. I Captaincy presenterar Galán i ett sista försonande försök sin avgång och föreslår att ersättas av en person som har förtroende från alla parter, han föreslår Antonio Ruiz. Även om det är för sent har upproret på marken redan en markant frankistisk inriktning. Som om förvirringen inte redan var total, kom natten till den 4:e brigad 206 under befäl av milisen Artemio Precioso, som bara är 22 år gammal, till Cartagena. Han beordrar anfall på staden och stadens viktigaste strategiska punkter. Först tar de Los Dolores, ett distrikt i utkanten, där det finns ett DECA-batteri och Fleet-Republicana- radiostationen, varifrån det har lanserat proklamationer och slagord till förmån för Franco. Samtidigt med framstegen för bataljon 206 på morgonen den 5:e, bombade den frankistiska flyget hamnen. General Barrionuevo, som misstänker den roll som flottan kan komma att spela, att bombardera den om den inte lämnar hamnen. Buiza vägrar att släppa förtöjningarna om fångarna inte släpps först, inklusive Galán själv. Slutligen släpps allihopa. Klockan 12:30 den sjätte lämnar fartygen hamnen, och bland passagerarna finns Galán, han har inte lyckats förhindra upproret och på havet saknar han kommandot, han är bara ytterligare en passagerare nu. Efter fartygens avgång verkar rebellerna kontrollera situationen. Under dagen sker ett kontinuerligt utbyte mellan rebellerna och Francos huvudkontor i Burgos. Klockan två på eftermiddagen rapporterar Barrionuevo om kontrollen av staden och flottans avgång från hamnen. Klockan 17:30 bekräftar Burgos att man sänder förstärkningar och begär åtkomst till Cartagena. Den information som Barrionuevo lämnar är långt ifrån verkligheten, även om de hävdar att den kontrollerar staden, begär de förstärkning och begär att vissa punkter där trupperna i brigad 206 rycker fram ska bombas. Vid gryning den 6:e är situationen förvirrad - upproret behåller kontrollen över kustbatterierna, Arsenal och artilleriparken. Fartygen kan nu ses på havet, de är en del av den frankistiska flottan som börjar anlända, bland dem är kryssaren Canarias. Brigad 206 fortsätter att gå framåt och beordras att intaga batterierna. Först tar de batteriet Parajola, sedan belägrar man Arsenal (=marinbasen), vars område är muromgärdat. Den nationella flottan fortsätter mot hamnen. La Parajola som återigen har intagits av de republikanska trupperna öppnar eld och mottar omedelbart moteld från Aguilones och Jorel batterierna som är i rebellernas händer, de lyckas skjuta sönder 2 av Parajolas 3 kanoner. Brigad 206 intar Arsenal och de sista motståndarna flyr i ubåten C-2, som inte seglade iväg med resten av flottan. Klockan 20 skickar Melilla radio ett meddelande, men rebellerna i Cartagena har inte längre en radiostation för att ta emot kommunikationen. Men om händelserna i Cartagena inte redan var tillräckligt förvirrande, har det i Madrid skett en kupp mot Negrins regering. Sent på kvällen den 6:e känner de flesta av soldaterna i brigad 206 till nyheterna om Casado-upproret i Madrid. Nyheten att Negrín-regeringen har lämnat Spanien blir nu känt. Trots allt fortsätter brigad 206 sina ostoppbara framsteg. Rebellerna drar sig tillbaka mot de mest avlägsna och oåtkomliga batterierna. Vid gryningen den 7:e har praktiskt taget hela staden återtagits, både stadsområdet och batterierna. Tidigt på morgonen sker anfallet mot Artilleriparken. På eftermiddagen kommer det sista fästet som rebellerna har att falla. Cartagena är återigen under republikens styre, om man kan kalla det så. Men vad har hänt med flottan under hela den här tiden? Olika och förvirrande telegram har tagits emot av flottan, den mest allmänna uppfattningen är att man vill komma in i en hamn i Nordafrika under fransk suveränitet, en åsikt som till och med försvaras av kommissionär Bruno Alonso. Slutligen förhandlar Buiza med de franska myndigheterna om inresa till hamnen. Vid gryningen den sjunde eskorteras den republikanska flottan av franska kryssare till Bizerte i Tunisien. Den 5:e beordrar Franco trupper från den 83:e divisionen av Levantarmén och den 122:e divisionen att gå ombord i Castellón respektive Málaga för att gå mot Cartagena. På morgonen den 7:e, närmar sig landstigningsflottan Portman, flera skott skjuts från batterierna mot fartygen som vänder, även om de inte träffar, de flesta av skjutsystemen har skadats eller gjorts värdelösa av rebellerna innan de överlämnade sig. Omedvetet om händelserna som äger rum går två infanteribataljoner tillsammans med andra enheter, inklusive en militärdomstol på ångaren Castillo de Olite i hamnen i Castellón. Fartyget seglar ganska sent, det har varit nödvändigt att vänta för att lossa sina lastrum så att trupperna ska få plats. Olite kommer att göra resan ensam och med radion trasig. Efter 30 timmars navigering, runt kl. 9 på morgonen den 7:e, är Castillo de Olite på väg in i Cartagenas hamn. Övertygade att staden redan har intagits, ingen har lyckats kontakta skeppet för att tala om den verkliga situationen. De passerar ön Escombreras och dess besättningsmedlemmar ser då att den repupblikanska flaggan vajar på stadens byggnader, efter ett första ögonblick av osäkerhet försvinner tvivlen när de får ett första skott av liten kaliber från San Leandro-batteriet precis vid ingången till hamnen. Fartyget vänder snabbt sin kurs och försöker fly mot öppet hav, men denna manöver gör bara att fartyget blottar sig för Parajola-batteriet. Parajola- batteriet under befäl av kapten Pallares, hade ju återtagits den 5:e av trupperna från brigad 206 under befäl av kapten Guirao, När Olite går in i skjutbanan vill Pallares inte ge order om att öppna eld med den kanonen som är oskadad, men efter en arg diskussion där Guirao riktar sin pistol mot Pallares huvud, beordrar han äntligen att öppna eld (Pallares skulle senare skjutas av francoistiska myndigheter som ansvarig). Det är ett enkelt skott på grund av det korta avståndet, men den första projektilen går för långt, skottet korrigeras och ett andra skott träffar Castillo de Olite. Det blir är en stor explosion, följt av en andra projektil som träffar ammunitionen som lagrats på fartyget. Män och material flyger genom luften, fartyget delas i två delar och sjunker snabbt, soldaterna som reser i lastrumen har inte tid att överge fartyget, de flesta av dem drunknar inne i fartyget. De som har lyckats lämna, många av dem skadade försöker ta sig i land, skådespelet är hemskt. Castillo de Olite sjunker på mindre än 15 minuter, många klamrar sig fast vid de två masterna som dyker upp från vattnet och andra på resterna som flyter i vattnet. Av de mer än 2100 människor som var på båten omkom cirka 1 500 den dagen. Tragedin är av en sådan omfattning att de republikanska soldaterna själva samarbetar i räddningen, även fiskare och civilbefolkningen i Escombreras är med i räddningen. De överlevande som var oskadda interneras i ett fångläger i den närliggande staden Fuente Álamo. För republikanerna innebar det att de misslyckades hantera krigets slut. Striderna i Cartagena var ett tydligt exempel på detta, ett krig som skulle sluta på ett katastrofalt sätt för tiotusentals människor som förblev trogna mot den republikanska regeringen och att de skulle bli offer för den nya regimens grymma förtryck. Från den francistiska synvinkeln var det mycket svårt att rättfärdiga så mycket onödig död, en skamlig episod som ingen vill ta ansvar för, därav manteln av tystnad och glömska över dessa tragiska händelser. Eftersom resterna av Castillo de Olite såldes som skrot, inklusive liken ombord måste skrotningsarbetet stoppas vid flera tillfällen på grund av att skallar och kroppsdelar flyter i vattnet. Makabert och skamligt slut på detta kapitel av inbördeskriget. Nationella trupper ockuperar hela Madrid den 28 mars 1939 och den 1 april avslutas inbördeskriget, som Franco går segrande ur. • Här finns ett album som visar var Juan Negrín sista plats i Position   Yuste   ligger. Platsen är på väg att bli museum, och det finns en historiebeskrivning i albumet. • Det finns också ett album som berättar om minnesmärket efter fartyget Olite, det finns i albumet Ermita   del   monte   Calvario . Där finns det också en historieberättelse om vad som hände. • Även Batteri Aguilones som börjar eldstrid med Parajola finns här • Så gäller också för Batteri Jorel som öppnade eld mot Batteri Parajola . • Även Batteri San Leandro som skjuter första skottet mot Castillo de Olite finns med. • Batteri Parajola som sänker Olite finns också med Sexhundra svenskar på regeringssidan Totalt deltog cirka sexhundra svenskar som frivilliga på republikanska sidan i inbördeskriget. Av dem var 550 frontsoldater och de övriga hjälparbetare av olika slag. Av de stridande stupade ungefär var tredje. Rekryteringen av svenskar till den republikanska sidan i spanska inbördeskriget kom igång på allvar mot slutet av 1936. Resan gick via Paris, där de frivilliga läkarundersöktes, och sedan vidare söderut till gränsen mot Spanien. Under de första månaderna kunde frivilliga åka fullt öppet över till Spanien. Men i februari 1937 stängde Frankrike gränsen och övergången fick ske nattetid på hemliga vägar i bergen.