Scipio Africanus, Hannibal Barca och Hasdrúbal Barca
Scipio Africanus och Hannibal Barcas statyer står sida vid sida på en bakgata i
Cartagena. Hasdrúbal Barcas staty står uppe vid Castillo de la Concepción
De förtjänar mycket bättre platser och mycket större statyer.
PÅ GRUND AV MITT STORA INTRESSE FÖR CARTAGENAS HISTORIA SÅ VILL JAG GÄRNA
BERÄTTA VAD SOM HÄNDE. KAN FINNAS NÅGOT SAKFEL ELLER FELTOLKAT AV MIG MEN
DET FÅR MAN HA ÖVERSEENDE MED. ÄR NI INTRESSERADE SÅ LÄS, ÖVRIGA GÖR NÅGOT
ROLIGARE.
Vilka var de
Scipio Africanus fick namnet för sina militära segrar i Afrika, där
Rom besegrade Kartago i Tunisien under det andra puniska kriget.
Han föddes 236 f.Kr. med namnet Publius Cornelius Scipio. Hans
far, även kallad Publius Cornelius Scipio, var en romersk konsul, och
218 f.Kr. tog han sin son med sig på sitt fälttåg mot den store
karthagiske generalen Hannibal i norra Italien.
I slaget vid Ticino överträffade Hannibals trupper taktiskt de
romerska arméerna i en sådan utsträckning att Scipios far hamnade
omringad. Till de romerska truppernas förödmjukelse red Scipio in i
striden och räddade sin far. Scipio bevittnade också Hannibals
briljanta taktik i slaget vid Cannae 216 f.Kr., ett katastrofalt nederlag
för Rom där hans armé omringades och led mer än 44 000 offer.
Övertygad om att det inte var möjligt att besegra Hannibal med
traditionella metoder för krigföring, trodde Scipios far att den bästa
strategin skulle vara att skära bort Hannibals leveranskedja från
Spanien. Därför gick han och hans son med sin bror, Gnaeus Scipio, som kämpade mot Hannibals bror, Hasdrubal Barca, på gränsen
mellan de romerska och karthagiska områdena i Spanien. Både Scipios far och hans farbror Gnaeus föll i slaget vid Betis Superior, och
Scipio återvände till Rom.
Under befäl av Hasdrubal kom Kartago att ha total kontroll över Spanien, en outhärdlig situation för den romerska senaten. Det andra
puniska kriget hade börjat med Hannibals attack mot Saguntum, en allierad stad i Rom som ligger söder om floden Ebro, i Spanien. Nu
kunde hans bror röra sig fritt genom regionen medan Hannibal korsade Alperna med sina elefanter för att invadera Italien.
Senaten behövde en skicklig general för att bekämpa Hasdrubal, men ingen var villig att ta sig an uppdraget som sågs som ett
självmord. Även om han bara var 24 år gammal och ansågs vara för ung anmälde sig Scipio frivilligt till befattningen och konfronterade
Hasdrubals armé, som inkluderade 10 000 infanteri- och 1 000 kavallerienheter med mer än 40 000 man.
Scipio anlände till mynningen av floden Ebro, i Spanien, och började agera omedelbart. Han marscherade till staden Cartago Nova
(Cartagena) och inledde en belägring, trots att staden ansågs ointaglig på grund av dess befästningar och det naturliga försvaret från
en lagun runt staden.
Tack vare underrättelserapporterna
som Scipio fick på vägen mot Cartago
Nova (Cartagena) fick han veta att
vattnet i lagunen sjönk avsevärt på
grund av ebbens inverkan. Vissa
uppgifter tyder på att det i verkligheten
var ett saltkärr som invånarna i Cartago
Nova (Cartagena) använde för att samla
salt från havet.
Enligt denna hypotes reglerades
systemet av kanaler och slussar
träskets vattennivå. Scipio ska då ha
kunnat dränera träsket så att hans
trupper kunde korsa det. Vidare litade
han på att stadens försvar skulle koncentrera sig på att anfalla den främre porten och inte uppmärksamma murarna på träsksidan, i
tron att ingen attack kunde komma från det hållet. Scipio skickade en kolonn med 500 soldater genom dessa grunda vatten, som bröt
igenom murarna och intog staden.
Den romerske historikern Livy berättar att hans trupper gav Scipio en vacker kvinna som en krigstrofé, som han artigt avvisade och
skickade till hennes fästman tillsammans med en lösen som hennes familj hade betalat för hennes frigivning. Han upprätthöll denna
attityd av nåd och artighet under hela sitt liv och visade sig själv och Rom som befriare och inte erövrare.
I slaget vid Baecula 208 f.Kr. besegrade Scipio Hasdrubals överlägsna arméer och tvingade honom från slagfältet med hjälp av taktik
som han hade lärt sig av Hannibal. Hasdrubal lämnade Spanien och korsade Alperna för att ansluta sig till sin bror i Italien och avsluta
kriget genom att ta staden Rom. Men innan han lyckades förena sin armé med Hannibals armé besegrades han av en romersk armé.
Hasdrubal föll i strid och hans arméer blev utspridda. Spanien var nu en koloni av Rom.
Scipio bad senaten i Rom att förse honom med en armé för att marschera mot staden Kartago i Tunisien, och trodde, med rätta, att om
Kartago hotades, skulle Hannibal tvingas överge Italien för att försvara den. Senaten i Rom avslog förslaget och Scipio var tvungen att
rekrytera en armé på egen bekostnad. "Folket beundrade honom inte bara för att han var vacker och vältalig, intelligent och modig,
utan också from, artig och rättvis." Scipio hotade sedan senaten i Rom att vädja till det romerska folket att stödja hans kampanj, och
senaten, rädd för hans popularitet, gav honom kontroll över Sicilien. Med Sicilien som sin bas för operationer invaderade Scipio
Nordafrika 205 f.Kr.. Allierad med den numidiska kungen Masinissa besegrade Scipio Syphax, en allierad till Kartago, och intog staden
Utica. Som väntat beordrade Kartago Hannibal att återvända från Italien för att rädda staden.
Vid slaget vid Zama år 202 f.Kr., 50 mil söder om Kartago i Tunisien, besegrade Scipio Hannibal. Det var det enda slaget som Hannibal
förlorade sedan han tog kontroll över
Carthagos arméer, men det markerade
ett före och efter under krigets gång.
Scipio hade studerat Hannibals taktik
ingående och kände till dem väl. När
Hannibal skickade sina elefanter för att
anfalla de romerska leden avslöjade
Scipio en kolonnformation som gjorde
att elefanterna kunde passera genom
öppningarna i leden som soldaterna
gjorde utan att orsaka skada.
Dessutom beordrade han sina musiker
att blåsa i horn och slå på trummor så
att elefanterna blev oroliga och sprang i
motsatt riktning och krossade Hannibals trupper. Kavallerienheterna Masinissa och general Gaius Lallius, Scipios gamle vän,
attackerade sedan det kartagiska kavalleriet och tvingade dem att fly från slagfältet och placera sig bakom sina led. Scipios armé ryckte
sedan fram och bröt Hannibals frontlinje, samtidigt som Laelius och Masinissas kavalleri återvände och anföll den kartagiska baksidan.
Förlusterna för den kartagiska armén var omkring 20 000 man, medan de på den romerska sidan bara var 1 500. Hannibal flydde till
Kartago och uppmanade staden att kapitulera, vilket avslutade det andra puniska kriget. På Zama anpassade Scipio Hannibals
strategier och använde dem mot honom, vilket för Rom representerade en revolution i sättet att föra krig.
Tillbaka i Rom försökte Scipios politiska fiender trakassera honom med politiska trivialiteter, som att anklaga sin bror Lucius för att ha
tagit emot mutor och förskingrat pengar. Scipio förstörde bokföringen och texten till anklagelserna och ifrågasatte vid senatens
högkvarter senatens överdrivna oro för små pengar, när han hade förhandlat om fred med Kartago och fått ett stort byte åt Rom.
Förföljelsen av senaten fortsatte med fler mindre åtgärder tills, ungefär 185 f.Kr., Scipio drog sig tillbaka till sin egendom vid Liternum,
där han skulle dö två år senare, 183 f.Kr. (samma år som Hannibal dog). På grund av den motvilja han kände mot staten Rom för dess
otacksamhet, var hans önskan att bli begravd nära sin egendom i Liternum. Enligt forntida författare löd hans gravskrift: "Otacksamt
land - du äger inte ens mina ben."
Han är ihågkommen, tillsammans med Alexander den store, Hannibal och Julius Caesar, som en av de mest briljanta militära hjärnorna
i den antika världen. Han förlorade aldrig som befäl över armén, och uppträdde alltid med ära mot dem han besegrade. Under
fredsförhandlingarna tillät han Kartago att behålla sina ägodelar i Afrika, benådade Hannibal och tillät staden att behålla tio krigsfartyg
för att skydda handeln i regionen från Medelhavet.
På detta sätt fortsatte han med sin politik som genomfördes i Spanien att besegra fiendens arméer och sedan inleda skadestånd
genom nåd. Scipio trodde att han var gynnad av gudarna och kände att han borde ge tillbaka tjänsten genom att leva ett exemplariskt
liv. Historiens uppteckningar visar att han mer än uppnådde sitt mål och testamenterade sitt namn till eftervärlden som namnet på en
stor general och en hedersman.