Detta inlägg är till för dom riktigt intresserade av romartiden i Cartagena och Spanien och det romerska rikets undergång. Övriga gör något annat kul. Men vi måste börja varför det romerska riket gick förlorat. Romarriket var världens mäktigaste rike. Vägarna sträckte sig från Britannia i norr till Egypten i söder, från Spanien i väst till Persiens gränser i öst. Men rikets styrka hade blivit dess svaghet. Korruptionen spred sig i senaten, där rika patricier hellre fyllde sina fickor än försvarade staten. De romerska bönderna, en gång stolta soldater, hade förlorat sina marker till de rikas lyxvillor. Legionerna, som en gång hade marscherat obevekligt över världen, fylldes nu av legosoldater—män utan trohet till Rom, utan annat mål än guld och rikedomar. Vid Roms gränser samlades fienderna. Germanerna, hunnerna, perserna—alla såg de ett sårbart rike. År 410 hade den visigotiska kungen Alarik marscherat rakt in i hjärtat av Rom och plundrat staden. Folket chockades. Rom var evigt, hade de trott. Men nu brann templen, guldstatyer smältes ner, och de kejserliga palatsen stod tomma. Till slut kom dagen då kejsaren måste böja sig. Romulus Augustulus avsattes av Odovakar och skickades i exil. Med det dog det västromerska riket. I öst levde Bysans vidare i tusen år, men det var en skugga av det som en gång varit. Och så föll Rom, inte av en enda fiende, utan av sin egen tyngd—av inre splittring, av arrogans, av att ha glömt varför det en gång blev stort. Skymningen hade fallit över världens eviga stad. I århundraden hade Rom stått som världens obestridda centrum. På Forum Romanum debatterade senatorerna lagar, legionerna marscherade obevekligt över kontinenter, och kejsarna satt på troner av guld. Staden var ett mästerverk av ingenjörskonst – akvedukter förde in vatten från bergskällor, vägar band samman imperiets yttersta gränser, och Colosseum ekade av folkets vrål. Men inget varar för evigt. Inget imperium, hur mäktigt det än är, kan undgå tidens tand. Rom var inte annorlunda. Rom började inte falla på en dag. Processen sträckte sig över flera hundra år, och orsakerna var många. Guld och silver strömmade en gång in i Rom från erövrade länder, men när expansionen avtog minskade intäkterna. Samtidigt spenderade kejsarna enorma summor på arméer, byråkrati och lyx. Skatterna höjdes, inflationen skenade, och mynten förlorade sitt värde när de blandades ut med billigare metaller. Senaten förlorade sin makt och blev en plats för mutor och intriger. Kejsarna blev allt mer despotiska, och många av dem mördades av sina egna livvakter, pretoriangardet, i politiska maktspel. De romerska legionerna, som en gång bestod av disciplinerade medborgarsoldater, fylldes nu med legosoldater – många av dem barbarer utan lojalitet till Rom. År 285 delade kejsar Diocletianus Romarriket i två delar: Västrom med Rom som huvudstad och Östrom (senare Bysans) med Konstantinopel som centrum. Denna uppdelning gjorde Västrom svagare och mer sårbart för attacker. Under 300-talet började stora folkvandringar skaka Europa. Hunnerna, ett nomadfolk från Asiens stäpper, drev andra stammar framför sig – visigoter, vandaler, franker, alemanner. Dessa folk pressades mot Roms gränser och sökte asyl, men istället för att integreras blev de ofta illa behandlade. År 378 led romarna ett katastrofalt nederlag vid Slaget vid Adrianopel, där kejsar Valens och hans armé krossades av visigoterna. Detta visade att Rom inte längre var oövervinnerligt. År 410 skedde det otänkbara – den visigotiske kungen Alarik och hans armé intog Rom. Staden plundrades i tre dagar. Palatsen, templen och de stora biblioteken förstördes. Romarna, som i århundraden trott att deras stad var evig, såg den för första gången falla i fiendens händer. Trots Alariks plundring fortsatte Romarriket att existera i några årtionden till. Men det var nu en skugga av sitt forna jag. År 455 kom en ny katastrof. Vandalerna, en annan germansk stam, attackerade Rom och plundrade staden ännu en gång. Denna gång var förstörelsen ännu värre – kejsarpalatset rensades, värdefulla konstverk förstördes, och infrastrukturen skadades. Det slutliga slaget kom år 476. Då avsattes den siste kejsaren, Romulus Augustulus, av den germanske hövdingen Odovakar. Västrom upphörde att existera. Efter imperiets fall började Rom långsamt förfalla. Rom hade byggt sina monument med avancerad ingenjörskonst, men utan central makt och resurser föll akvedukterna i förfall. Utan vattenförsörjning övergavs delar av staden. Rom, som en gång hade över en miljon invånare, sjönk till bara några tiotusentals. Staden blev en spökstad där getter betade bland de gamla forumen. Under medeltiden användes Roms gamla byggnader som stenbrott. Marmorplattor, pelare och statyer bröts ner och återanvändes i nya byggnader, inklusive Peterskyrkan. Historiker tror att klimatförändringar bidrog, temperaturen sjönk och skördarna blev mindre, även sjukdomar kan ha bidragit till Roms nedgång. Pester härjade och försvagade befolkningen ytterligare. Det eviga Rom hade blivit en stad av ruiner. Där kejsare en gång stod, fanns nu endast tystnad. Även om Rom föll levde dess arv vidare. Roms lagar, arkitektur, språk och idéer om styre spreds genom Europa. På 1400-talet vaknade intresset för antiken igen under renässansen. De gamla ruinerna inspirerade konstnärer, forskare och filosofer. Rom föll, men dess själ dog aldrig. Detta var en berättelsen om Rom – från dess storhet till dess fall, från dess marmorbyggnader till de ruiner vi ser idag. Vad hände då i det romerska Cartagena????? Cartagenas romerska byggnader i Spanien hamnade i ruiner på grund av en kombination av krig, jordbävningar, plundring och tidens gång. Efter Romarrikets fall blev Cartagena (då kallad Carthago Nova) en måltavla för flera invasioner. Vandalerna plundrade staden på 400- talet e.Kr. när de drog genom Hispania. Bysantinerna erövrade Cartagena på 500-talet e.Kr. och försökte göra staden till ett viktigt centrum, men den förstördes igen av visigoterna. Muslimska erövringen på 700-talet ledde till ytterligare förstörelse och omvandling av romerska byggnader. Varje gång en ny makt tog över förstördes delar av stadens infrastruktur. Sten från Teatro Romano de Cartagena (den stora romerska teatern) användes för att bygga en katedral på 1200-talet. Romerska kolonner och inskriptioner återanvändes i medeltida byggnader. Med århundradena täcktes ruinerna av nya byggnader. Cartagena var en viktig hamnstad genom historien, och nya generationer byggde ovanpå de gamla strukturerna. Många romerska byggnader låg gömda under marken fram till moderna utgrävningar. Teatro Romano upptäcktes inte förrän på 1980-talet, eftersom en hel stadsdel hade byggts ovanpå den. Många av Cartagenas romerska ruiner har grävts fram och restaurerats. Romerska teatern är nu en av stadens största sevärdheter. Cartagenas romerska amfiteater byggdes under 1:a århundradet e.Kr., under kejsar Augustus regeringstid (27 f.Kr.–14 e.Kr.). Den låg nära stadens forum och kunde rymma cirka 11 000 åskådare. Efter Romarrikets fall på 400-talet användes amfiteatern mindre och började förfalla. På medeltiden blev den överbyggd, och en stor tjurfäktningsarena byggdes ovanpå ruinerna under 1800-talet. Det var först under 1980- och 1990-talet som arkeologer började upptäcka rester av den ursprungliga romerska arenan. Text: Gunnar Lönn sammanställt av flera olika historiska sidor.