Slaget vid Zama – Kartagos fall År 202 f.Kr. hade Hannibal Barca återvänt till sitt hemland. Efter sexton år av krig i Italien, där han hade krossat den ena romerska armén efter den andra, hade ödet tvingat honom att lämna den mark där han blivit en levande legend. Rom hade vänt striden mot Kartago genom att föra kriget till Afrika, och nu stod Hannibal inför sin största utmaning: att försvara sitt eget folk från undergång. På den andra sidan av slagfältet stod Publius Cornelius Scipio Africanus, romaren som hade besegrat Kartago i Spanien och nu förde kriget till deras eget territorium. Han var inte en vanlig general – han var en man som hade studerat Hannibals taktik, lärt sig av sina misstag och nu hade sitt livs chans att krossa sin gamle fiende. Zama, en plats djupt inne i Nordafrika, blev scenen för den avgörande konfrontationen mellan dessa två giganter. Hannibal hade samlat en armé av veteraner, nyrekryterade soldater och 80 stridselefanter, Kartagos stolthet och skräckinjagande vapen. Scipio, å andra sidan, hade disciplinerade romerska legioner och ett allierat numidiskt kavalleri under Masinissa, en tidigare kartagisk bundsförvant som hade bytt sida. När gryningen bröt ut över den torra slätten, stod arméerna redo. Hannibal visste att detta var hans sista chans att rädda sitt land, men han var också medveten om att hans trupper saknade den erfarenhet och sammanhållning som hans veteraner i Italien en gång hade haft. Slaget började när Hannibal skickade sina elefanter mot de romerska leden. Det var en strategi som hade fungerat i många tidigare slag, men Scipio var förberedd. Hans legioner öppnade sina linjer och lät elefanterna rusa genom tomma passager, där de fångades och nedkämpades. Några elefanter vände i panik och stormade tillbaka in i de egna leden, vilket orsakade kaos bland kartagerna. Därefter sände Hannibal sitt infanteri framåt i vågor, men romarna höll stånd. Scipios soldater var bättre tränade och mer disciplinerade, och när den numidiska kavallerin under Masinissa attackerade kartagernas flank, började slaget vända. Hannibal kämpade tappert, och hans veteraner, de män som hade marscherat med honom genom Italien, stred med dödlig precision. Men de var för få. Scipio beordrade en slutgiltig attack, och de romerska legionerna pressade obönhörligt framåt. Kartagernas linjer bröts, och kaos utbröt. När solen stod högt på himlen var slaget över. Kartago var besegrat. Hannibal lyckades fly, men han visste att hans livsverk hade gått förlorat. Kort därefter tvingades Kartago att kapitulera och underkasta sig Roms hårda fredsvillkor. Slaget vid Zama markerade slutet på det andra puniska kriget och befäste Roms överhöghet över Medelhavet. Hannibal, den man som en gång hade hotat Roms själva existens, skulle aldrig mer leda en armé mot sin gamle fiende. Från denna dag var Rom den obestridda härskaren i väst, och Kartago var dömt att leva i skuggan av sin tidigare makt – fram till den dag då Rom, femtio år senare, skulle förinta staden för gott