På en kulle i det aragoniska landskapet, tre kilometer från Fuentes de Ebro, reste sig en gång den lilla byn Rodén. Här stod hus byggda av sten och jord, klättrande längs sluttningen, och högst upp tronade borgen, ett rektangulärt fort uppfört i tapial – den urgamla tekniken där jord och sten pressades samman till massiva murar. Borgen vittnade om århundraden av liv: från moriska tider till kristen återerövring, från herdar och bönder till de enkla människorna som kallade kullen sitt hem. Rodén var inte en rik by, men den var levande. Så kom det spanska inbördeskriget (1936–1939). Fronten rörde sig genom Aragonien, och Rodén hamnade mitt i stridernas väg. Kulor och granater slet sönder de små husen på kullen. Tak rasade in, väggar sprack, och byborna insåg snart att de inte längre kunde stanna. De tog med sig vad de orkade bära och sökte sig nedåt, mot den öppna slätten nedanför kullen. Där började de bygga upp ett nytt Rodén – säkrare, mer tillgängligt, men långt ifrån sina gamla hem. Det gamla Rodén, "Rodén el Viejo", blev kvar som en ruinstad, en tystnadens stad. Borgen som en gång stått som ett skydd för byborna föll i förfall, husen stod som skal, utan tak och utan liv. Idag står ruinerna kvar på kullen, en plats som minner om krigets pris och tidens gång. Den övergivna byn är ett skyddat kulturarv, en levande påminnelse om Spaniens dramatiska historia. Besökaren som vandrar mellan murarna kan nästan höra ekot av röster – en kvarleva från en by som aldrig dog helt, utan bara bytte plats.