El oro en Moscú, Guldet i Moskva, är en term som användes under spanska inbördeskriget och de tidiga åren av Francoregimen för att hänvisa till överföringen av Spaniens guldreserv i Banco de España i Madrid till Sovjetunionen i september 1936. Denna överföring gjordes av befattningshavare i Den Andra Spanska Republiken vilken proklamerats efter vänsterns seger i kommunalvalen i april 1931. Redan under tidigt 1920-tal rådde viss politisk instabilitet i Spanien. Allt starkare vänsterkrafter med kommunistiska ideal gjorde sig märkbara. Detta ledde så småningom fram till starka antirojalistiska strömningar och dåvarande spanske kungen Alfons XIII lämnade, utan att abdikera, Spanien den 14 april 1931. Samma datum bildades Den Andra Spanska Republiken som existerade fram till 1 april 1939 då general Franco, som segrare i Spanska Inbördeskriget, övertog makten. I kommunalvalen i april 1936 segrade den förenade vänstern vilket fick högerorienterade militärer att tänka i banor av en statskupp med syfte att återupprätta kungamakten i Spanien. Centrum i detta nav, som kom att kallas Nationalister, var general Franco, chef för Spanska Afrikaarmén stationerad i Marocko. Den 17 till 18 juli slog militären till mot Den Andra Spanska Republiken. Inbördeskriget var ett faktum! Båda sidor var nu i behov av vapen och militär personal. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna, sökte förhindra ett blodigt krig och förklarade att inga Förbundsmedlemmar fick sälja vapen till kombattanterna. Detta skulle övervakas av Londonövervakningskommittén som inrättades den 19 september 1936. Redan den 25 juli 1936 sände dock Hitler den beryktade Condor-legionen (136 flygplan av alla typer) under generalmajor Sperrle som stöd till Nationalisterna och den 27 juli var det dags för Mussolinis Italien att förse Nationalisterna med transportflygplan. I båda fallen sändes flygförbanden till Marocko varifrån framför allt Mussolinis flygplan den 29 juli flög in trupp från Marocko till Sevilla. För det Nationalsocialistiska Tyskland blev detta inbördeskrig ett mycket välkommet tillfälle för testning av samtliga tyska flygplanstyper vilka kom att användas under inledningsskedet av Andra Världskriget. Sovjetunionen upprättade diplomatiska förbindelser med den Den Andra Spanska Republiken och utnämnde den 21 augusti 1936 Marcel Rosenberg som den första sovjetiska ambassadören i Madrid. Staden förblir f.ö. i Republikanernas händer under hela kriget. I slutet av september 1936 fick de kommunistiska partierna i flera länder instruktioner från Kominteen i Moskva för rekrytering och organisation av internationella brigader. Under oktober 1936, sände Sovjetunionen materiel och hjälp till Republikanska staten med Largo Caballero som regeringschef. Hans vänsterregeringen inkluderade två kommunistiska ministrar. Under november samma år gick de Internationella Brigaderna, med bland annat ca 600 svenskar, in i kriget på Republikanernas sida. Spaniens guldreserv, den då 4:e största i världen och på vilken pesetan vilade, byggdes upp under Första Världskriget då Spanien var neutralt. Den förvarades dels i Madrid, dels i banker utspridda i Spanien. Den bestod huvudsakligen av två typer: guldmynt, såväl inhemska som utländska, samt tackor av rent guld. Nationalistarmén under general Franco närmade sig Madrid och Republikanerna kände oro för att ”deras guld” var hotat. Olika författare har divergerande uppfattningar om vad som till sist utlöste det beslut och den handlingsplan som skulle ”rädda” Spaniens guldreserv. Några anser att det är ett beslut helt fattat av den lagliga Republikanska regeringen andra menar att starka påtryckningar från Moskva ledde fram till det ödesdigra beslutet. Planen var enkel: man skulle helt enkelt föra över guldreserven till Republikens vän och gynnare: Sovjetunionen! Även om majoriteten av historiker betraktar Juan Negrín som planens arkitekt, antingen på eget initiativ eller i samarbete med sovjetagenter i Spanien, är det inte klarlagt vem som kom upp med idén att föra guldreserven utanför Spanien. Den brittiske historikern Antony Beevor påpekar att det finns versioner enligt vilka den sovjetiske kommersielle attachéen Arthur Stashevsky föreslog Negrín att han skulle ha ett "guldkonto" i Moskva, detta med tanke på hotet mot Madrid och behovet av att köpa vapen och varor. Beevor citerar också ur boken Juan Negrín vilken tillskriver idén till Negrín själv, och hänvisar till Sovjets överraskning inför planen och behovet från Negrín att noggrant förklara idén för sovjetunionens ambassadör Rosenberg. Juan Negrins vän och kamrat, Mariano Ansó, försvarar honom genom att hävda att ”han inte var arkitekten bakom att skicka spanskt guld till Ryssland - han var bara en samarbetspartner av mindre betydelse för den "Spanske Lenin": Francisco Largo Caballero. Enligt Pablo Martín Aceña var det den sovjetiske kommersielle attachén i Madrid, Arthur Stashevsky, som erbjöd Negrín att deponera guldet i Moskva, medan Walter Krivitsky, general i Röda armén med ansvar för militär underrättelse i Västeuropa, hävdar att när Stalin beslutade att ingripa i Spanien vill han ha garantier för att det fanns tillräckligt med spanskt guld för att betala stödet till Andra Republiken. Vi lär aldrig få veta vem/vilka som låg bakom beslutet men den faktiska kedjan av händelser som avgjorde guldreservens öde den känner vi. Den 14 september gick militära enheter in i Banco de Españas lokaler i regeringskontrollerade områden och beslagtog allt guld de kan finna. En av Banco de Españas styrelsemän, Martínez Fresneda, uttryckte sina starkaste protester och påvisade olagligheten i beslagen: guldet är Banco de Españas egendom och varken staten eller regeringen kan avyttra det. Han förklarar vidare att guldet garanterar konvertibiliteten i bankens sedlar och att det därför måste förbli i bankens kassavalv. Hans ord förklingade dock ohörda… Guldet fraktades med tåg, under militär eskort, till hamnstaden Cartagena på Spaniens ostkust. Guldets slutliga destination var då ännu inte beslutad. Någon dag efter att den sista försändelsen ankommit till Cartagena beslutade till sist, den 15 oktober, Juan Negrín och Largo Caballero att guldet skulle transporteras från Cartagena till Ryssland. De 20 oktober får chefen för NKVD i Spanien, Alexander Orlov, ett kodat telegram från Stalin som beordrar honom att organisera en sändning av guld till Sovjetunionen. Hans spanske samarbetspartner anges som Juan Negrín. Fyra sovjetiska lastfartyg, Kine, Kursk, Neva och Volgoles står till förfogande för operationen. Destinationen är Odessa på Svartahavskusten. Under några hektiska dagar lastas guldet på de fyra fartygen vilka sedan avseglar mot sin destination. Enligt Alexander Orlov firade Stalin ankomsten av guldet till Odessa med en bankett i Moskva i vilken medlemmar av Politbyrån deltog och han sade då till dem: "Spanjorerna kommer aldrig att se sitt guld igen, så sant som att de inte kommer att kunna se sina öron". Förvisso hade Stalin orsak att vara belåten! Det spanska guldet bestod av 509 287 kg guld i mynt och 792 kg guld i tackor! Sammantaget utgjorde det drygt 510 av de 647 ton guld som fanns i Banco de Españas bankvalv runt om i Spanien.
Alfons XIII Kung av Spanien 1886-1931
General Francisco Franco Spaniens diktator 1939-1975
Adolf Hitler Tysklands diktator 1933-1945
Marcel Rosenberg
Largo Caballero
Juan Negrin Spaniens premiärminister 1937-1939
Arthur Stashevsky Sovjetisk kommersiell attaché i Madrid
Alexander Orlov Överste och chef NKVD Spanien
Joseph Stalin
Lavrentij Beria Chef för NKVD och Stalins bödel med miljoner liv på sitt samvete. Avrättad den 24 december1953 på order av Chrusjtjov, Politbyråns nya ledare efter Stalins död
Världshistoriens största stöld? El Oro en Moscú (Guldet i Moskva). Stalin och den Spanska Guldreserven
Men historien slutar inte här! Stalin och hans bödel Lavretij Beria ombesörjde snart nog att alla inblandade i turerna kring det Spanska Guldet lämnade scenen för gott. Arthur Stashevsky avrättades 1937 och Marcel Rosenberg avrättades 1938. Alexander Orlov, som fruktade att han var nästa, flydde samma år till USA efter att ha fått ett telegram från Stalin där han uppmanades att infinna sig i Moskva. Sovjetiska folkets kommissionärer för finanser, Grinko, Krestinsky, Margoulis och Kagan avrättades den 15 mars 1938 - eller försvann på ett eller annat sätt. De anklagades för att tillhöra den antisovjetiska ”höger- trotskistiska” rörelsen. Finanskommissionär Grinko anklagades för "försök att undergräva Sovjetunionens finansiella makt". De fyra spanska, Republikanska, tjänstemän som skickats till Moskva för att övervaka operationen kvarhölls av Stalin fram till oktober 1938 och meddelades då rätt att endast resa till olika utländska destinationer - absolut inte hem till Spanien! Den spanska guldreservens avtappning i form av det guld som överfördes till Moskva var en av de viktigaste faktorerna till den finansiella kris som drabbade Spanien 1937. Sedelpressarna saknade helt enkelt täckning för det nominella värde som var tryckt på sedeln - varje nytryckt sedel ökade därmed inflationen!
El oro en Moscú, Guldet i Moskva, är en term som användes under spanska inbördeskriget och de tidiga åren av Francoregimen för att hänvisa till överföringen av Spaniens guldreserv i Banco de España i Madrid till Sovjetunionen i september 1936. Denna överföring gjordes av befattningshavare i Den Andra Spanska Republiken vilken proklamerats efter vänsterns seger i kommunalvalen i april 1931. Redan under tidigt 1920-tal rådde viss politisk instabilitet i Spanien. Allt starkare vänsterkrafter med kommunistiska ideal gjorde sig märkbara. Detta ledde så småningom fram till starka antirojalistiska strömningar och dåvarande spanske kungen Alfons XIII lämnade, utan att abdikera, Spanien den 14 april 1931. Samma datum bildades Den Andra Spanska Republiken som existerade fram till 1 april 1939 då general Franco, som segrare i Spanska Inbördeskriget, övertog makten. I kommunalvalen i april 1936 segrade den förenade vänstern vilket fick högerorienterade militärer att tänka i banor av en statskupp med syfte att återupprätta kungamakten i Spanien. Centrum i detta nav, som kom att kallas Nationalister, var general Franco, chef för Spanska Afrikaarmén stationerad i Marocko. Den 17 till 18 juli slog militären till mot Den Andra Spanska Republiken. Inbördeskriget var ett faktum! Båda sidor var nu i behov av vapen och militär personal. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna, sökte förhindra ett blodigt krig och förklarade att inga Förbundsmedlemmar fick sälja vapen till kombattanterna. Detta skulle övervakas av Londonövervakningskommittén som inrättades den 19 september 1936. Redan den 25 juli 1936 sände dock Hitler den beryktade Condor-legionen (136 flygplan av alla typer) under generalmajor Sperrle som stöd till Nationalisterna och den 27 juli var det dags för Mussolinis Italien att förse Nationalisterna med transportflygplan. I båda fallen sändes flygförbanden till Marocko varifrån framför allt Mussolinis flygplan den 29 juli flög in trupp från Marocko till Sevilla. För det Nationalsocialistiska Tyskland blev detta inbördeskrig ett mycket välkommet tillfälle för testning av samtliga tyska flygplanstyper vilka kom att användas under inledningsskedet av Andra Världskriget. Sovjetunionen upprättade diplomatiska förbindelser med den Den Andra Spanska Republiken och utnämnde den 21 augusti 1936 Marcel Rosenberg som den första sovjetiska ambassadören i Madrid. Staden förblir f.ö. i Republikanernas händer under hela kriget. I slutet av september 1936 fick de kommunistiska partierna i flera länder instruktioner från Kominteen i Moskva för rekrytering och organisation av internationella brigader. Under oktober 1936, sände Sovjetunionen materiel och hjälp till Republikanska staten med Largo Caballero som regeringschef. Hans vänsterregeringen inkluderade två kommunistiska ministrar. Under november samma år gick de Internationella Brigaderna, med bland annat ca 600 svenskar, in i kriget på Republikanernas sida. Spaniens guldreserv, den då 4:e största i världen och på vilken pesetan vilade, byggdes upp under Första Världskriget då Spanien var neutralt. Den förvarades dels i Madrid, dels i banker utspridda i Spanien. Den bestod huvudsakligen av två typer: guldmynt, såväl inhemska som utländska, samt tackor av rent guld. Nationalistarmén under general Franco närmade sig Madrid och Republikanerna kände oro för att ”deras guld” var hotat. Olika författare har divergerande uppfattningar om vad som till sist utlöste det beslut och den handlingsplan som skulle ”rädda” Spaniens guldreserv. Några anser att det är ett beslut helt fattat av den lagliga Republikanska regeringen andra menar att starka påtryckningar från Moskva ledde fram till det ödesdigra beslutet. Planen var enkel: man skulle helt enkelt föra över guldreserven till Republikens vän och gynnare: Sovjetunionen! Även om majoriteten av historiker betraktar Juan Negrín som planens arkitekt, antingen på eget initiativ eller i samarbete med sovjetagenter i Spanien, är det inte klarlagt vem som kom upp med idén att föra guldreserven utanför Spanien. Den brittiske historikern Antony Beevor påpekar att det finns versioner enligt vilka den sovjetiske kommersielle attachéen Arthur Stashevsky föreslog Negrín att han skulle ha ett "guldkonto" i Moskva, detta med tanke på hotet mot Madrid och behovet av att köpa vapen och varor. Beevor citerar också ur boken Juan Negrín vilken tillskriver idén till Negrín själv, och hänvisar till Sovjets överraskning inför planen och behovet från Negrín att noggrant förklara idén för sovjetunionens ambassadör Rosenberg. Juan Negrins vän och kamrat, Mariano Ansó, försvarar honom genom att hävda att ”han inte var arkitekten bakom att skicka spanskt guld till Ryssland - han var bara en samarbetspartner av mindre betydelse för den "Spanske Lenin": Francisco Largo Caballero. Enligt Pablo Martín Aceña var det den sovjetiske kommersielle attachén i Madrid, Arthur Stashevsky, som erbjöd Negrín att deponera guldet i Moskva, medan Walter Krivitsky, general i Röda armén med ansvar för militär underrättelse i Västeuropa, hävdar att när Stalin beslutade att ingripa i Spanien vill han ha garantier för att det fanns tillräckligt med spanskt guld för att betala stödet till Andra Republiken. Vi lär aldrig få veta vem/vilka som låg bakom beslutet men den faktiska kedjan av händelser som avgjorde guldreservens öde den känner vi. Den 14 september gick militära enheter in i Banco de Españas lokaler i regeringskontrollerade områden och beslagtog allt guld de kan finna. En av Banco de Españas styrelsemän, Martínez Fresneda, uttryckte sina starkaste protester och påvisade olagligheten i beslagen: guldet är Banco de Españas egendom och varken staten eller regeringen kan avyttra det. Han förklarar vidare att guldet garanterar konvertibiliteten i bankens sedlar och att det därför måste förbli i bankens kassavalv. Hans ord förklingade dock ohörda… Guldet fraktades med tåg, under militär eskort, till hamnstaden Cartagena på Spaniens ostkust. Guldets slutliga destination var då ännu inte beslutad. Någon dag efter att den sista försändelsen ankommit till Cartagena beslutade till sist, den 15 oktober, Juan Negrín och Largo Caballero att guldet skulle transporteras från Cartagena till Ryssland. De 20 oktober får chefen för NKVD i Spanien, Alexander Orlov, ett kodat telegram från Stalin som beordrar honom att organisera en sändning av guld till Sovjetunionen. Hans spanske samarbetspartner anges som Juan Negrín. Fyra sovjetiska lastfartyg, Kine, Kursk, Neva och Volgoles står till förfogande för operationen. Destinationen är Odessa på Svartahavskusten. Under några hektiska dagar lastas guldet på de fyra fartygen vilka sedan avseglar mot sin destination. Enligt Alexander Orlov firade Stalin ankomsten av guldet till Odessa med en bankett i Moskva i vilken medlemmar av Politbyrån deltog och han sade då till dem: "Spanjorerna kommer aldrig att se sitt guld igen, så sant som att de inte kommer att kunna se sina öron". Förvisso hade Stalin orsak att vara belåten! Det spanska guldet bestod av 509 287 kg guld i mynt och 792 kg guld i tackor! Sammantaget utgjorde det drygt 510 av de 647 ton guld som fanns i Banco de Españas bankvalv runt om i Spanien.
Alfons XIII Kung av Spanien 1886-1931
Adolf Hitler Tysklands diktator 1933-1945
Largo Caballero
Juan Negrin Spaniens premiärminister 1937-1939
Alexander Orlov Överste och chef NKVD Spanien
Lavrentij Beria Chef för NKVD och Stalins bödel med miljoner liv på sitt samvete. Avrättad den 24 december1953 på order av Chrusjtjov, Politbyråns nya ledare efter Stalins död
Världshistoriens största stöld? El Oro en Moscú (Guldet i Moskva). Stalin och den Spanska Guldreserven
Men historien slutar inte här! Stalin och hans bödel Lavretij Beria ombesörjde snart nog att alla inblandade i turerna kring det Spanska Guldet lämnade scenen för gott. Arthur Stashevsky avrättades 1937 och Marcel Rosenberg avrättades 1938. Alexander Orlov, som fruktade att han var nästa, flydde samma år till USA efter att ha fått ett telegram från Stalin där han uppmanades att infinna sig i Moskva. Sovjetiska folkets kommissionärer för finanser, Grinko, Krestinsky, Margoulis och Kagan avrättades den 15 mars 1938 - eller försvann på ett eller annat sätt. De anklagades för att tillhöra den antisovjetiska ”höger- trotskistiska” rörelsen. Finanskommissionär Grinko anklagades för "försök att undergräva Sovjetunionens finansiella makt". De fyra spanska, Republikanska, tjänstemän som skickats till Moskva för att övervaka operationen kvarhölls av Stalin fram till oktober 1938 och meddelades då rätt att endast resa till olika utländska destinationer - absolut inte hem till Spanien! Den spanska guldreservens avtappning i form av det guld som överfördes till Moskva var en av de viktigaste faktorerna till den finansiella kris som drabbade Spanien 1937. Sedelpressarna saknade helt enkelt täckning för det nominella värde som var tryckt på sedeln - varje nytryckt sedel ökade därmed inflationen!