Kubismen bröt med den traditionella bilden av rum och form. Genom att visa flera perspektiv samtidigt förändrade spanska konstnärer hur verkligheten kunde avbildas. Kubismen uppstod i början av 1900-talet som ett radikalt uppbrott från den västerländska konstens sedan länge etablerade perspektivlära. I stället för att återge världen från en fixerad synpunkt analyserade kubistiska konstnärer formen och byggde upp bilden av flera vinklar samtidigt. I Spanien fick kubismen särskild betydelse genom konstnärer som verkade både nationellt och internationellt. Rörelsen blev ett intellektuellt projekt där bilden sågs som en konstruktion snarare än en spegling av verkligheten. Motiv som stilleben, musikinstrument, porträtt och interiörer reducerades till geometriska former. Färgen underordnades ofta strukturen, särskilt under den analytiska fasen, medan senare varianter tillät starkare färgkontraster och collageartade inslag. Kubismen innebar ett nytt sätt att se – där tid, rum och form smälter samman i en och samma bildyta. Betraktaren bjuds in att aktivt tolka och rekonstruera motivet, snarare än att passivt betrakta det. Som epok lade kubismen grunden för stora delar av den moderna och abstrakta konsten och markerade ett avgörande steg bort från traditionell föreställande konst.