“Den medeltida konsten i Spanien formades i ett samhälle där religion, makt och bildspråk var tätt sammanflätade. Konsten hade främst en symbolisk och pedagogisk funktion.” Den spanska konsthistorien kan delas in i ett antal epoker som var och en präglas av sin tids idéer, maktstrukturer och estetiska ideal. Till skillnad från en strikt linjär utveckling överlappar epokerna ofta varandra. Nya uttryck växer fram parallellt med äldre traditioner snarare än att ersätta dem helt. Under medeltiden var konsten nära knuten till kyrkan och hade främst en religiös och pedagogisk funktion. Bildspråket var symboliskt och stiliserat, och syftet var att förmedla teologiska berättelser snarare än att återge verkligheten. Med renässansen växte intresset för människan, proportioner och perspektiv, men i Spanien behöll konsten länge sin starka religiösa förankring. Barocken blev en av de mest särpräglade epokerna. Realism, dramatisk ljussättning och emotionell intensitet kom att prägla både religiösa och världsliga motiv. Konsten användes som ett kraftfullt uttrycksmedel för tro, makt och identitet, ofta med en närhet till det mänskliga som gav bilderna stark närvaro. Under 1700- och 1800-talen förändrades konstnärens roll i takt med politiska omvälvningar och samhällsförändringar. Akademiska ideal utmanades gradvis av romantiska och realistiska strömningar, där individens upplevelse och samtidens sociala frågor fick större utrymme. 1900-talet innebar ett tydligt brott med tidigare traditioner. Moderna och experimentella uttryck fick fäste, och spanska konstnärer blev centrala inom internationella rörelser som kubism och surrealism. Samtidigt präglades konsten av krig, exil och censur, vilket gav upphov till nya sätt att arbeta symboliskt och abstrakt. Dessa epoker utgör tillsammans grunden för förståelsen av konstens utveckling i Spanien och ger en ram för att tolka både enskilda verk och konstnärskap.