Modernismen innebar ett avgörande brott med traditionella bildideal. Spanska konstnärer blev internationella förnyare genom radikala former, nya perspektiv och djärva uttryck. Vid sekelskiftet 1900 befann sig Spanien i en kulturell och politisk brytningstid. Förlusten av kolonier, social oro och snabb modernisering skapade en stark känsla av kris men också av möjligheter. I denna miljö tog modernismen form som ett kraftfullt ifrågasättande av tidigare konstnärliga normer. Modernistiska konstnärer avvisade realismens strävan efter objektiv återgivning och sökte i stället nya sätt att uttrycka inre tillstånd, idéer och perception. Formen blev viktigare än motivets igenkännbarhet, och bilden betraktades som ett självständigt språk. Spanien fick en central roll i den europeiska modernismen. Genom starka individuella uttryck bidrog spanska konstnärer till framväxten av strömningar som kubism, surrealism och expressionism. Paris blev en viktig mötesplats, men den spanska erfarenheten och identiteten förblev närvarande i konsten. Modernismen präglas av experimentlusta. Perspektiv splittrades, färger frigjordes från verkligheten och symbolik ersatte berättande realism. Samtidigt behöll många verk en djup koppling till mänskliga erfarenheter som identitet, oro och kreativ frihet. Perioden markerar Spaniens inträde i den internationella avantgardescenen och lade grunden för den samtida konstens mångfald.