Under upplysningen och romantiken förändrades konstens roll i grunden. Förnuft, individens upplevelse och samhällskritik blev allt viktigare uttryck i den spanska bildvärlden. Under 1700-talets upplysningstid påverkades den spanska konsten av nya idéer om rationalitet, utbildning och samhällsnytta. Konsten skulle inte enbart väcka fromhet eller vördnad, utan också upplysa och förbättra människan. Detta ledde till ett mer återhållsamt och klassiskt formspråk, där balans, klarhet och ordning stod i centrum. Samtidigt stärktes konstnärens roll som intellektuell och observatör av samtiden. Porträtt och historiska motiv fick en ny tyngd, och konsten började spegla både ideal och problem i samhället. Akademier och hovet spelade fortfarande en viktig roll, men konstnärlig självständighet blev allt mer märkbar. Romantiken, som växte fram under tidigt 1800-tal, innebar ett tydligt brott mot upplysningens rationalitet. Känslor, fantasi och individens inre värld sattes i centrum. Dramatiska landskap, historiska scener och existentiella teman blev vanliga motiv, ofta med starkt emotionellt uttryck. I Spanien sammanföll romantiken med politisk oro, krig och sociala förändringar. Detta gav konsten en mörkare och mer kritisk ton än i många andra europeiska länder. Konstnärer började allt oftare skildra lidande, våld och mänsklig utsatthet, vilket lade grunden för den realism och samhällskritik som skulle prägla senare delar av 1800-talet.