Surrealismen sökte bortom det synliga. Genom drömmar, symboler och det undermedvetna utmanade spanska konstnärer både förnuft och traditionella bildformer. Surrealismen växte fram under mellankrigstiden som en reaktion mot rationalism och borgerliga värderingar. Inspirerad av psykoanalys och drömforskning strävade rörelsen efter att frigöra fantasin från logikens och moralens begränsningar. I Spanien fick surrealismen en särskilt stark och egenartad form. Konstnärerna förenade internationella idéer med lokala traditioner, personliga myter och ett intensivt symboliskt bildspråk. Det spanska landskapet, kroppens förvandlingar och tidens upplösning återkom ofta som motiv. Surrealistiska verk präglas av oväntade kombinationer, förskjutna proportioner och gåtfulla scener. Föremål placeras i nya sammanhang, vardagliga objekt får hotfull eller erotisk laddning och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut. I motsats till tidigare epoker söker surrealismen inte harmoni eller realism, utan snarare ett psykologiskt djup. Bilden blir en visuell motsvarighet till drömmen – öppen för tolkning och fri från entydiga svar. Surrealismen kom att bli en av Spaniens mest internationellt inflytelserika konstströmningar och fortsätter att prägla hur spansk konst uppfattas världen över.