Det spanska inbördeskriget (1936-1939)

Bakgrund till kriget

Det spanska inbördeskriget hade sina rötter i djupa sociala, ekonomiska och politiska motsättningar som hade vuxit fram under flera årtionden. Spanien var ett land med stora klasskillnader, där en liten elit av jordägare kontrollerade stora delar av landsbygden medan bönder levde i extrem fattigdom. I städerna hade arbetarklassen vuxit sig stark och organiserade sig i fackföreningar och politiska rörelser som krävde bättre arbetsvillkor och ekonomisk rättvisa. Politiskt var landet djupt splittrat mellan konservativa krafter som ville bevara monarkin och kyrkans makt, och mer progressiva grupper som ville genomföra radikala reformer. 1931 avskaffades monarkin och den andra spanska republiken utropades. Den republikanska regeringen införde jordreformer, försvagade kyrkans inflytande och moderniserade utbildningsväsendet. Dessa åtgärder väckte starkt motstånd hos konservativa krafter, militären och den katolska kyrkan. Situationen blev alltmer instabil med strejker, upplopp och våldsamma sammandrabbningar mellan höger- och vänstergrupper. 1936 vann Folkfronten, en koalition av socialister, kommunister och republikaner, valet. Detta blev en signal för general Francisco Franco, hans nationalister och andra militärer att genomföra en kupp mot den socialistiska, republikanska regeringen, vilket utlöste inbördeskriget den 17 juli 1936.

Krigets inledning och de två sidorna

Militärkuppen leddes av en grupp generaler, däribland Franco, och fick snabbt stöd i delar av landet, särskilt i norra och västra Spanien samt i Spanska Marocko. Francos nationalister fick genast militärt och ekonomiskt stöd från Nazityskland och fascist-Italien. Tyskland skickade flygplan och trupper via Kondorlegionen, medan Italien bidrog med soldater och pansarfordon. Republikanerna fick å sin sida stöd från Sovjetunionen och de internationella brigaderna, som bestod av frivilliga från hela världen. Bland dessa frivilliga fanns det runt 500 svenskar, majoriteten kommunister och syndikalister, som stred för den republikanska sidan. Spanien delades snabbt i två zoner. Nationalisterna hade kontroll över norra och västra delarna av landet, medan republikanerna styrde Madrid, Valencia, Barcelona och stora delar av kusten. Kriget utvecklades snart till en brutal konflikt där båda sidor använde terrormetoder, avrättningar och bombningar för att skrämma fienden och befolkningen. Det spanska inbördeskriget blev på så vis en ideologisk kamp mellan fascism, kommunism, anarkism och republikanism. Inom den republikanska sidan fanns det dessutom djupa motsättningar mellan olika politiska grupper, vilket försvagade deras krigsinsats.

Krigets förlopp i övriga Spanien

Utöver de stora slagen kring Madrid, Barcelona och Cartagena, utkämpades en rad andra viktiga strider runt om i Spanien. Förutom de avgörande slagen vid Madrid, Barcelona och Cartagena utkämpades strider över hela Spanien. Nationalisterna inledde en stor offensiv i norr men mötte hårt motstånd från baskiska och asturiska styrkor. Trots tappra försök att hålla stånd, föll städer som Bilbao och Santander efter intensiva och blodiga strider. Den norra fronten var av strategisk betydelse för nationalisterna, då regionens industriella resurser var avgörande för deras krigsansträngningar. Aragonien: Här inledde nationalisterna 1938 en storskalig offensiv som resulterade i att republikanerna förlorade stora landområden. Denna framryckning var ett viktigt steg för nationalisterna i deras strävan att erövra Katalonien. Republikanerna försökte dock slå tillbaka i det som kom att bli slaget vid Ebro, ett av inbördeskrigets mest blodiga och utdragna slag. Andalusien: Söderut lyckades nationalisterna snabbt etablera kontroll över stora delar av regionen. Städer som Sevilla och Córdoba förvandlades till viktiga fästen för nationalisterna, men republikanska motståndsfickor fortsatte att göra motstånd, vilket ledde till brutala och skoningslösa strider. Katalonien, med Barcelona som huvudstad, var en av republikanernas sista stora fästen. Nationalisterna inledde en omfattande offensiv mot regionen under åren 1938-1939, vilket slutligen ledde till Barcelonas fall. Detta var ett avgörande slag som markerade republikens slutliga kollaps och beseglade deras öde. Kriget i övriga Spanien kännetecknades av en blandning av traditionella militära operationer och gerillakrigföring. Båda sidor använde sig av hänsynslösa terrormetoder, inklusive avrättningar och bombningar av civila mål, i ett försök att demoralisera fienden och skrämma befolkningen. De internationella brigaderna spelade en viktig roll i många av dessa strider, och deras insatser har blivit en symbol för den internationella solidariteten med den spanska republiken.

Bombningar och förstörelse av städer

Luftkriget spelade en central roll i inbördeskriget, och de nationalistiska bombningarna av civila mål var en av de mest skrämmande aspekterna av konflikten. Tysklands Kondorlegion och Italiens flygvapen använde Spanien som en testplats för sina vapen, och deras bombningar var ofta avsedda att skapa terror och demoralisering bland den republikanska befolkningen. En av de mest ökända händelserna var bombningen av Guernica den 26 april 1937. Denna baskiska stad, som inte hade någon större militär betydelse, utsattes för ett förödande luftangrepp av tyska bombflygplan. Attacken dödade hundratals civila och förstörde stora delar av staden. Guernica blev en symbol för krigets brutalitet och de civila offrens lidande. Pablo Picassos berömda målning "Guernica" skildrar denna tragedi. Andra städer drabbades också hårt av nationalistiska bombningar. Madrid, som var en av republikens viktigaste fästen, utsattes för långvarig belägring och omfattande luftangrepp. Valencia, Barcelona, Alicante, Torrevieja och Cartagena var andra städer som drabbades av bombningar med förödande konsekvenser. Bombningarna riktades ofta mot civila mål som bostadsområden, sjukhus och marknadsplatser, i syfte att sprida terror och underminera den republikanska moralen. Republikanerna, som saknade ett effektivt luftförsvar, hade svårt att skydda sina städer. Deras försök att bekämpa bombningarna var ofta begränsade till improviserade åtgärder som luftvärnskanoner och skyddsrum. Bombningarna ledde till enorma civila förluster och skapade en flyktingström när människor flydde från de bombade städerna. Dessa attacker lämnade djupa psykologiska ärr hos den spanska befolkningen, och minnet av dem lever kvar än idag.

Kriget till sjöss och striderna kring Cartagena

Spanien var även skådeplats för intensiva sjöstrider. Cartagena var republikens viktigaste flottbas, och därifrån försökte republikanska fartyg hålla nationalisterna borta från kusten. Tyska och italienska ubåtar patrullerade de spanska vattnen och sänkte flera republikanska fartyg, däribland kryssaren Baleares och transportfartyget Castillo de Olite, det sistnämnda med över 1 400 soldater ombord, av vilka merparten omkom. I mars 1939, när det stod klart att Madrid snart skulle falla, befann sig den republikanska regeringen i ett tillstånd av desperation. Cartagena, med sin viktiga flottbas, blev en av de sista republikanska fästningarna. Samtidigt var det en plats med intern splittring. Det utbröt en intern maktkamp mellan olika republikanska fraktioner, särskilt mellan kommunister och antikommunister. Denna interna strid försvagade republikens försvar och skapade förvirring. En fraktion iscensatte en kupp för att försöka förhandla om fred med Franco, något som Franco inte var intresserad av. Nationalisterna, med Franco i spetsen, utnyttjade den förvirrade situationen och inledde en snabb framryckning mot Cartagena. De hade ett övertag i både manskap och materiel, och den republikanska sidan var desorganiserad. När nationalisterna närmade sig, försökte de sista republikanska fartygen att fly från hamnen. Denna flykt blev dock en katastrof. Nationalisterna, tillsammans med tyska och italienska styrkor, attackerade de flyende fartygen. Många republikanska soldater och civila dog i dessa attacker. Den interna splittringen och de misslyckade flyktförsöken ledde till att Cartagena föll i nationalisternas händer utan större motstånd. Detta var ett hårt slag för republiken och markerade slutet på deras motstånd. Efter Cartagenas fall följde en period av hämndaktioner från nationalisterna. Många republikaner avrättades eller fängslades. De som kunde flydde, ofta under mycket svåra förhållanden.

Rysslandsguldet och ekonomiskt stöd

När nationalisterna avancerade mot Madrid i september 1936, ställdes den republikanska regeringen inför en akut finansiell kris. För att säkra vapen och finansiera krigsinsatsen behövde de tillgång till landets guldreserv. Under ledning av premiärminister Juan Negrín fattades det kontroversiella beslutet att flytta guldreserven till Sovjetunionen. Detta steg togs i en tid av djup misstro mot västmakterna, som genom sin icke-interventionspolitik i praktiken gynnade nationalisterna. Sovjetunionen framstod som den enda stormakt som var villig att ge republiken betydande stöd. Transporten av guldet var en hemlig och komplicerad operation. Omkring 500-600 ton guld transporterades med tåg från Madrid till hamnen i Cartagena, varifrån det skeppades till Odessa i Sovjetunionen. Operationen genomfördes under strikt sekretess för att förhindra ingripanden från nationalisterna eller andra utländska makter. En del av guldet transporterades med sovjetiska fartyg. Händelsen har omgärdats av många myter och anklagelser, särskilt påståendet att Sovjetunionen stal guldet och aldrig betalade tillbaka det. Sanningen är mer komplex. Sovjetunionen använde guldet som betalning för vapen och annat stöd till den republikanska regeringen, vilket styrks av dokumentation. Det är dock sant att den republikanska regeringen befann sig i en svag förhandlingsposition och att Sovjetunionen kunde diktera villkoren. Diskussionen om "Rysslandsguldet" är fortfarande känslig i Spanien, och olika tolkningar av händelserna lever kvar. Utöver "Rysslandsguldet" fick republikanerna ekonomiskt stöd från andra källor, bland annat genom insamlingar och donationer från sympatisörer runt om i världen. Nationalisterna å sin sida fick betydande ekonomiskt stöd från Nazityskland och Fascistitalien, vilket gav dem ett övertag i kriget. "Rysslandsguldet" var en avgörande faktor för den republikanska krigsinsatsen, men det är också en kontroversiell händelse som har gett upphov till många myter och anklagelser. Läs mer om “Ryss-guldet”

Krigets slut och nationalistregeringens flykt

I mars 1939, när Madrid var på väg att falla, blev den republikanska regeringen alltmer desperat. Statschefen Juan Negrín hade fortfarande hopp om att Storbritannien och Frankrike skulle ingripa mot Franco efter Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien, men han mötte starkt motstånd inom sina egna led. En fraktion inom republiken, ledd av överste Segismundo Casado och socialisten Julián Besteiro, iscensatte en kupp i syfte att förhandla om fred med Franco. Men Franco, som insåg att hans seger var säker, vägrade att förhandla. Istället beordrade han sina trupper att marschera in i Madrid. I denna kaotiska situation, med nationalisterna på väg att inta huvudstaden, insåg den återstående republikanska ledningen att allt var förlorat. De högsta ledarna, inklusive president Manuel Azaña och premiärminister Juan Negrín, flydde landet. Azaña tog sig till Frankrike där han senare avled i exil, medan Negrín tog sig till Mexiko, där han fortsatte att arbeta för den republikanska exilregeringen. Han förlorade gradvis inflytande och blev alltmer isolerad politiskt. Negrín levde sina sista år i exil och dog i Paris 1956. Tusentals andra republikaner flydde samtidigt över gränsen till Frankrike. Där möttes de inte av den solidaritet de hade hoppats på, utan internerades i flyktingläger under svåra förhållanden. Många av dem skulle senare drabbas av andra världskrigets fasor när Nazityskland ockuperade Frankrike.

Efterdyningar och Francos diktatur

I januari 1939 föll Barcelona, och i mars kapitulerade Madrid. Den 1 april 1939 deklarerade Franco sin seger och inledde en av Europas längsta diktaturer. Segern följdes av en brutal utrensning där tiotusentals republikaner avrättades eller fängslades. Hundratusentals människor flydde landet, många till Frankrike och Mexiko, där de levde i exil under resten av sina liv. Krigets följder var förödande. Spanien var ekonomiskt utarmat och isolerat från omvärlden. Francos regim införde en hård diktatur där politiska motståndare förföljdes, censur infördes och kyrkan återfick sin dominerande ställning. Landet skulle förbli en fascistisk enpartistat fram till Francos död 1975, då Spanien gradvis övergick till demokrati. Även om Spanien idag är ett demokratiskt land är såren efter inbördeskriget fortfarande öppna. Många massgravar från kriget har ännu inte grävts upp, och debatten om hur historien ska hanteras fortsätter att vara en känslig fråga. Minnet av inbördeskriget lever kvar som en påminnelse om hur djupa splittringar kan leda till en av de mest brutala konflikterna i Europas moderna historia. Kriget inspirerade också till en mängd konstnärliga verk, bland annat Pablo Picassos berömda målning "Guernica" och Ernest Hemingways roman "Klockan klämtar för dig". Kvinnor spelade en aktiv roll i kriget, både på fronten och i det civila samhället, vilket utmanade traditionella könsroller.