Gurs – ett franskt interneringsläger av misär, förföljelse

och deportation

Ursprung i det spanska inbördeskriget

Gurs interneringsläger var ett av de största och mest ökända interneringslägren i Frankrike under 1900-talet. Det låg i sydvästra Frankrike, nära Pyrenéerna, i regionen Béarn i departementet Pyrénées-Atlantiques, nära staden Oloron-Sainte-Marie. Lägret byggdes ursprungligen i april 1939 för att ta emot de över 450 000 spanska republikanska flyktingarna som flydde till Frankrike efter Francos seger i det spanska inbördeskriget. Många av dessa flyktingar hade kämpat mot fascismen och betraktades med misstänksamhet av den franska regeringen.

Eländiga levnadsförhållanden

Det provisoriskt byggda lägret var konstruerat i en hast och bestod av cirka 400 träbaracker, utan tillräcklig isolering eller sanitet, vilket ledde till mycket svåra förhållanden. Marken i området var lerig, vilket förvärrade situationen ytterligare under regnperioder. Gurs blev snabbt en plats präglad av misär, sjukdomar och undernäring. Bristen på medicinska resurser, hygien och tillräcklig kost ledde till en hög dödlighet, särskilt under vintrarna. Efter inledningen av andra världskriget ändrade Gurs funktion flera gånger. Efter den tyska invasionen av Frankrike 1940, och särskilt efter att Vichyregimen upprättats, började Gurs användas som ett läger för "oönskade utlänningar", vilket inkluderade tyska och österrikiska judar som hade flytt till Frankrike från Nazityskland. Många av dessa judar internerades i Gurs under mycket svåra förhållanden, även om de formellt inte var dömda för något brott. Dessa civila internerades under kategorin "enemy aliens", men i praktiken var det ofta helt oskyldiga flyktingar som enbart råkade ha tyskt medborgarskap.

Del av deportationsmaskineriet

Under Vichyregimens samarbete med Nazityskland blev Gurs en viktig station i den deportationsapparat som förde judar från Frankrike till förintelselägren i Östeuropa. Från Gurs transporterades många judar vidare till lägret Drancy, som fungerade som transitläger, och därifrån till Auschwitz-Birkenau. Sammanlagt deporterades omkring 3900 judar från Gurs via Drancy till Auschwitz mellan 1942 och 1943. Men Gurs internerade inte bara judar. Där fanns även politiska fångar, kommunister, anarkister, romer, prostituerade och medlemmar av motståndsrörelsen. Efter den allierade invasionen av Nordafrika i november 1942 ockuperade Nazityskland även den tidigare "fria zonen" i södra Frankrike, där Gurs låg, och SS fick därmed ökad kontroll över de franska lägren. Trots det fortsatte många läger, däribland Gurs, att drivas formellt av fransk personal.

Mänskligt lidande – men också hjälpinsatser

Gurs blev också en plats för stort mänskligt lidande men också motstånd. Det förekom solidaritetsrörelser, hjälpinsatser från olika humanitära organisationer (som Quaker-rörelsen, Röda Korset, samt den schweiziska hjälporganisationen Secours Suisse aux Enfants), som försökte lindra fångarnas situation genom att bistå med mat, medicin och hjälp för att få barn frigivna. Lägret stängdes slutligen i november 1943, även om vissa källor anger att verksamheten i begränsad omfattning fortsatte till 1944. Efter kriget användes området under en tid som ett militärt läger av franska armén. Idag är platsen ett minnesmärke. Många av barackerna finns inte längre kvar, men området är bevarat som ett historiskt monument med minnestavlor och ett monument över de deporterade judarna. Den judiska kyrkogården vid Gurs är särskilt gripande, där gravstenar markerar de många liv som släcktes av umbäranden och försummelse.

Ett franskt ansvar och ett europeiskt trauma

Gurs representerar ett mörkt kapitel i Frankrikes historia under andra världskriget, där både exilens offer och offren för Förintelsen samlades på samma leriga mark, och där fransk administration spelade en aktiv roll i förföljelsen av tusentals oskyldiga människor.