Les Milles – lägret mellan konsten och katastrofen

Ett tegelbruk blir fångläger

I utkanten av staden Aix-en-Provence i södra Frankrike, mellan vinfält och steniga kullar, ligger den lilla orten Les Milles. Det var här, i en gammal tegelbrukfabrik – La Tuilerie de la Mediterranée – som ett av Frankrikes mest anmärkningsvärda interneringsläger under andra världskriget växte fram. Till skillnad från andra läger som byggdes från grunden, utnyttjade Les Milles en existerande industribyggnad: en enorm, röd tegelkonstruktion från början av 1900-talet, som snabbt anpassades för internering i krigets skugga. I september 1939, strax efter krigsutbrottet, började franska myndigheter använda tegelbruket för att internera "fientliga utlänningar" – i praktiken tyskar och österrikare bosatta i Frankrike. Många av dessa var judar som hade flytt nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 eller Anschluss i Österrike 1938. Nu betraktades de plötsligt som potentiella fiender av den franska republiken. Ironiskt nog hamnade flera av nazismens mest uttalade motståndare i franskt förvar.

En intellektuell och konstnärlig exil

Les Milles kom tidigt att skilja sig från många andra interneringsläger genom sin sammansättning av fångar. Många av de som sattes här var författare, konstnärer, akademiker, musiker och politiska dissidenter. Det fanns en koncentration av central- och östeuropeisk intelligentsia som saknar motstycke i andra franska läger. Bland de internerade fanns tyska expressionister, österrikiska pacifister och antifascister, modernistiska bildkonstnärer och avantgardepoeter. Namn som Max Ernst, Lion Feuchtwanger, Walter Hasenclever, Golo Mann (son till Thomas Mann) och Fritz Brugel fanns bland dem som passerade genom Les Milles. I brist på frihet och säkerhet försökte fångarna skapa mening genom kultur. Inuti tegelbrukets kalla hallar målades väggarna med fresker, spelades musik, hölls litterära läsningar och filosofiska diskussioner. I viss mån var detta ett kreativt självförsvar – en mental sköld mot misär, hunger och ovisshet. Men det hindrade inte verkligheten från att krypa allt närmare.

Vichyregimen och vägen mot deportation

När Frankrike kapitulerade 1940 och Vichyregimen bildades i söder, förändrades Les Milles från ett interneringsläger för fiendenationers medborgare till ett rasistiskt filtreringsläger. De tyska och österrikiska judar som först hållits här av militär nödvändighet blev nu objekt för Vichyregeringens samarbete med den nazistiska ockupationsmakten. Mellan 1940 och 1942 satt omkring 3 500 människor internerade i Les Milles. Vissa kunde genom hjälporganisationer – som American Friends Service Committee, Oeuvre de secours aux enfants (OSE) och Emergency Rescue Committee – få visum till USA eller Sydamerika och lämna Europa. Varje avresemöjlighet krävde dock omfattande byråkrati, kontakter och ibland mutor. Den amerikanske journalisten Varian Fry, som själv arbetade i Marseille, lyckades rädda hundratals intellektuella från Les Milles och andra läger i Provence genom dessa nätverk. Men för de flesta var det för sent. Sommaren och hösten 1942 genomförde Vichyregimen massdeportationer av judiska fångar från Les Milles till samlingslägret i Drancy norr om Paris. Därifrån gick transporterna vidare till Auschwitz. I augusti 1942 avgick det största transporttåget – konvoj 901/38 – med över 650 internerade från Les Milles. Majoriteten av dessa människor mördades omedelbart vid ankomsten till dödslägret.

Förhållandena i lägret

Tegelbruket var en industriell miljö som aldrig lämpade sig för mänskligt boende. De internerade sov i gamla ugnshallar, på cementgolv eller i trälådor. Temperaturen i byggnaden varierade kraftigt – kokande het sommartid och isande kall under vintern. Toalett- och tvättmöjligheter var undermåliga, och det fanns ingen tillgång till frisk luft för många fångar som hölls instängda i hallar utan fönster. Sjukdomar var vanliga. Psykisk ohälsa, självmord och depression förekom i stor utsträckning. Den byråkratiska cynismen var närmast fulländad: många internerade sattes på listor för utvisning, trots att de saknade medborgarskap eller hemland. Lägret blev i praktiken en logistisk hållplats i ett maskineri vars mål var att rena Frankrike från "oönskade element", enligt regimens egna ord.

Minnets återkomst

Efter att lägret stängdes 1942 övergavs tegelbruket, men byggnaden stod kvar. Under många år tjänade den som lagerlokal. Det var först under 1990-talet, när överlevande började berätta om sina erfarenheter, som historiker och lokala politiker väckte opinion för att bevara platsen som minnesmärke. På initiativ av historikern Alain Chouraqui och andra engagerade skapades ett vetenskapligt och pedagogiskt minnescentrum. Mémorial du Camp des Milles, som öppnade 2012, är idag det enda bevarade stora interneringslägret i Frankrike som fortfarande står kvar i sitt ursprungliga skick. Det fungerar både som museum, arkiv, forskningsplats och undervisningscenter. Utställningen fokuserar inte enbart på de internerades öde, utan också på den franska statens roll, på den psykologiska dynamiken bakom massförföljelse och på vikten av civilt mod. I tegelhallarna kan man ännu se målningar och graffiti från fångarna – tyst vittnesbörd om ett brutalt förflutet.

En läxa för framtiden

Les Milles har blivit en plats för reflektion över demokratins sårbarhet och det civila samhällets ansvar. Genom sitt unika arv – som kombinerar brutalitet med intellektuell kamp, fångenskap med konstnärlig frihet – är det ett av de viktigaste minnesmärkena över Vichyregimens medverkan i Förintelsen. Det påminner oss om att hat och rädsla aldrig är långt borta – men att även under förtryck kan tanken och konsten överleva, åtminstone en stund.