Rivesaltes – ett läger för flera generationers fördrivna

Från militärläger till interneringscentrum

Rivesaltes, beläget på en karg slätt mellan Medelhavet och de östra Pyrenéerna i södra Frankrike, började sin existens 1938 som ett militärt övningsläger – Camp Joffre – byggt för att stärka Frankrikes försvar inför ett annalkande krig. Lägret täckte över 600 hektar och innehöll hundratals baracker i trä eller tegel, konstruerade för att inhysa soldater och deras materiel. Ingen kunde då ana att denna plats, torr och utsatt för kraftiga vindar, skulle komma att spela en så central roll i Europas mest tragiska 1900-talshistoria. Redan 1939, innan andra världskriget brutit ut i Frankrike, kom lägret att användas som interneringsplats för tiotusentals spanska republikanska flyktingar. Efter Francos seger i det spanska inbördeskriget hade en massiv flyktingvåg – den så kallade Retirada – svept över Pyrenéerna. Frankrike, oförberett på dessa människor, svarade med att skapa provisoriska läger. Rivesaltes blev snabbt ett av de mest betydande och överfyllda. Män, kvinnor och barn internerades under svåra förhållanden, ofta utan rättegång eller möjlighet att lämna.

Vichyregimens interneringspolitik

När Vichyregimen tillträdde sommaren 1940 efter Frankrikes kapitulation, förändrades lägrets funktion drastiskt. Det blev nu ett av Vichyregimens största interneringsläger och spelade en central roll i den statligt sanktionerade utsorteringen av oönskade befolkningsgrupper. Till Rivesaltes skickades spanska republikaner, romer, kommunister, homosexuella, motståndsmän och framför allt – judiska flyktingar från Öst- och Centraleuropa. Den franska staten skilde inte på nationalitet: många av dessa var statslösa, men många var också franska medborgare av judisk börd. Fångarna levde under miserabla förhållanden. Barackerna saknade isolering och var undermåligt byggda. Sommartid var det brännhet ökenvärme; vintertid bitande kyla och stormvindar från norr. Saniteten var bristfällig, vattnet otillräckligt, och sjukdomar som tyfus, dysenteri och tuberkulos härjade. Läkartillsyn var minimal. Barn dog i stor utsträckning – många av dem utan att ens vara officiellt registrerade. Det finns rapporter om att dödligheten ibland var så hög att kroppar begravdes i omärkta massgravar i närheten.

Deportationer till Auschwitz

Den mest ökända perioden i lägrets historia inträffade mellan augusti och oktober 1942. Under denna tid samordnades deportationer av judar från hela södra Frankrike – inklusive Nice, Marseille, Toulouse och Montpellier – till samlingslägret i Rivesaltes. Härifrån gick sedan tågen vidare till Drancy, den stora transitpunkten nära Paris, och därifrån vidare mot förintelsen i Auschwitz-Birkenau. Vichyregimen samarbetade villigt med den tyska ockupationsmakten. Det var franska tjänstemän som organiserade razziorna, transporterade fångarna, utfärdade order om internering och förberedde dokumenten. I denna period deporterades omkring 2 300 judar från Rivesaltes – varav en tredjedel var barn. För många gick transporten direkt till döden. De flesta av dem överlevde inte ankomsten till Auschwitz.

Romernas förbisedda tragedi

Romer utgjorde en av de grupper som led allra mest under tiden i Rivesaltes. De internerades inte för vad de gjort – utan för vilka de var. Många av dem var franska medborgare, vissa hade bott i landet i generationer. Den officiella termen som användes var "nomades", och redan före kriget hade den franska staten antagit lagar som begränsade deras rörelsefrihet. I Rivesaltes satt romska familjer, ofta i avskilda delar av lägret, där levnadsförhållandena var ännu sämre än för andra internerade. Det finns rapporter om att romska barn nekades sjukvård, matransoner och utbildning. Deras historia har först på senare tid börjat uppmärksammas i den franska minneskulturen.

Lägret efter andra världskriget

När de tyska trupperna drog sig tillbaka från södra Frankrike i slutet av 1944, användes Rivesaltes kortvarigt som läger för krigsfångar och kollaboratörer. Men det stängdes inte. I flera decennier därefter tjänade platsen olika funktioner: som interneringsplats för algeriska harkis efter Algerietkriget (1962), som utbildningscenter för militär personal, och som förläggning för utländska arbetare. Under perioden efter 1962 kom tusentals muslimska algerier – många av dem med familjer – att sitta i lägret under ofta förnedrande och fattiga förhållanden. Dessa män hade stridit för Frankrike i det koloniala kriget, men förråddes och glömdes bort av den franska staten efter krigsslutet. De blev, i praktiken, internerade i sitt eget "hemland".

Minnesarbetet och upprättelsen

Trots sin brutala historia förblev Rivesaltes länge en tyst plats. Ingen skylt, inget monument, ingen berättelse påminde besökare om vad som hänt här. Det var först på 1990-talet som överlevande, forskare och aktivister började kräva att platsen skulle erkännas som ett nationellt trauma. Efter årtionden av glömska inleddes arbetet med att omvandla en del av området till ett minnescenter. Det tog tid, men 2015 invigdes Mémorial du Camp de Rivesaltes, ritat av arkitekten Rudy Ricciotti. Byggnaden är delvis nedsänkt i marken, ett arkitektoniskt grepp som symboliserar det nedtystade förflutna. Här berättas nu historien om de olika folkgrupperna som passerat genom lägret – från spanska flyktingar till judar, romer och harkis. Museet är pedagogiskt, mångspråkigt och inkluderar både arkivmaterial, videovittnesmål och namnlistor. Rivesaltes har därmed blivit mer än en plats för sorg – det har blivit en plats för eftertanke, rannsakan och minneskultur. Lägret är idag ett av de mest betydelsefulla symbolerna för Frankrikes delaktighet i andra världskrigets brott mot mänskligheten – men också för de glömda tragedierna i kolonialismens och efterkrigstidens spår.