Kanarieöarna - De fyra nationalparkerna: En jämförelse De kanariska nationalparkerna utgör tillsammans ett tvärsnitt av jordens vulkaniska och biologiska historia. Trots att de alla ligger i samma arkipelag representerar de fyra helt olika världar.

Geologisk karaktär och ålder

Timanfaya (Lanzarote): Det yngsta och mest primitiva landskapet. Här dominerar den "råa" vulkanismen. Markvärmen är fortfarande extremt hög, och landskapet ser ut som om utbrotten slutade igår. Teide (Teneriffa): Den högsta och mest monumentala parken. En alpin högalpin miljö i ett vulkaniskt massiv. Här möts extrema temperaturväxlingar och tunn luft. Caldera de Taburiente (La Palma): Den mest dramatiska erosionsparken. En enorm kraterformad sänka som inte skapats av ett utbrott utan av att berget kollapsat och gröpts ur av vatten under årmiljoner. Garajonay (La Gomera): Den äldsta och mest biologiskt stabila parken. Här har vulkanismen tystnat för länge sedan och lämnat plats åt en urtida dimskog som fungerar som en tidskapsel från tertiärperioden. Biologiska huvuddrag Klimatisk kontrast Skillnaden i fuktighet är den tydligaste faktorn. Medan Garajonay lever på "horisontellt regn" från passadvindar och är konstant fuktig, är Timanfaya en extremt torr öken. Teide präglas av intensivt UV-ljus och snö under vintern, medan Taburiente balanserar mellan tallskogens torka och bottenravinernas rinnande sötvatten. Jämförelser mellan vegetationszonerna på Kanarieöarna, från kustöknen till molnskogen och de alpina topparna] Sammanfattning av upplevelsen Att besöka dessa fyra parker är som att vandra genom tiden. Timanfaya är skapelsen (elden), Teide är monumentaliteten (kraften), Taburiente är förvandlingen (erosionen) och