Reconquista är benämningen på den långa och komplexa process genom vilken kristna härskare på Iberiska halvön gradvis tog kontroll över områden som styrdes av muslimska makter från början av 700-talet fram till 1492. Ordet betyder “återerövring”, men själva begreppet är i sig en efterhandskonstruktion. Samtida människor uppfattade inte händelserna som en sammanhängande kamp, utan som en serie krig, allianser och maktförskjutningar som ofta var lokala och pragmatiska snarare än ideologiskt enhetliga. Efter den muslimska erövringen 711 etablerades al-Andalus som ett politiskt och kulturellt centrum. Samtidigt uppstod mindre kristna maktbaser i norr, särskilt i de bergiga områdena i Asturien. Under de följande århundradena förändrades maktbalansen flera gånger. Perioder av expansion följdes av stagnation eller tillbakagång, och gränserna mellan olika områden var rörliga. Det var inte ovanligt att kristna och muslimska härskare samarbetade, slöt avtal eller till och med stred på samma sida beroende på situationen. Från och med 1000-talet började de kristna rikena successivt stärka sin position, inte minst genom att utnyttja splittringen inom de muslimska taifarikena. Samtidigt fick krigen en allt tydligare religiös dimension, särskilt när påvedömet började stödja kampanjerna som en del av den bredare korsfararrörelsen. Trots detta förblev konflikterna komplexa, där politiska och ekonomiska motiv ofta vägde lika tungt som religiösa. Reconquista bör därför förstås som en långvarig förändringsprocess snarare än ett enhetligt krig. Den formade Iberiska halvöns politiska struktur, befolkningssammansättning och kulturella landskap under flera hundra år. När den avslutades med Granadas fall 1492 hade både de kristna och muslimska samhällena förändrats i grunden, och resultatet blev ett nytt maktsystem som byggde vidare på erfarenheterna från denna långa period.