Slaget vid Cannae (216 f.Kr.) – Hannibals största triumf Solen steg över den dammiga Apuliska slätten en het sommardag år 216 f.Kr. Två enorma arméer stod redo att mötas vid den lilla byn Cannae. På den ena sidan stod Roms största styrka dittills, nära 80 000 soldater, ivriga att hämnas tidigare nederlag. På den andra sidan fanns Hannibal Barca, Kartagos mästergeneral, med en numerärt underlägsen men taktiskt överlägsen här på cirka 50 000 man. Han visste att detta slag skulle avgöra ödet för hans kampanj i Italien. Romarna hade lärt sig av sina tidigare misstag. De visste att Hannibal var listig och oförutsägbar, men denna gång trodde de att ren numerär överlägsenhet skulle säkra segern. Konsulerna Lucius Aemilius Paullus och Gaius Terentius Varro delade befälet över den romerska armén, men de hade olika strategier. Varro var aggressiv och övertygad om att en frontal attack skulle krossa Hannibal, medan Paullus var mer försiktig. Men Varro hade befälet denna dag, och han beordrade anfallet. Hannibal hade placerat sin armé i en svag, böjd formation med sina keltiska och iberiska infanterister i mitten och sina mer erfarna afrikanska veteraner på flankerna. Hans kavalleri, under ledning av Hasdrubal, stod redo på sidorna. När romarna marscherade framåt, var de övertygade om att de hade fienden i ett järngrepp. När striden började pressade de romerska legionerna rakt in i Hannibals center. De kartagiska soldaterna i mitten började långsamt ge vika, och romarna trängde djupare och djupare in. Det såg ut som om de höll på att segra, men de insåg inte att de gick rakt in i Hannibals fälla. Samtidigt hade Hasdrubal och hans kavalleri krossat den romerska ryttareliten på den ena flanken och svepte nu runt slagfältet för att attackera romarnas bakre led. Samtidigt vek de afrikanska veteranerna på flankerna inåt och slog mot romarna från sidorna. Inom kort var den romerska armén fullständigt omringad. Hannibal hade skapat en dödsfälla – en perfekt dubbel omringning, där romarna trycktes ihop i en tät massa, oförmögna att röra sig eller använda sina vapen effektivt. De kartagiska soldaterna högg ner dem skoningslöst. Män trampade varandra till döds i paniken, och blodet rann som floder över den torra jorden. Timme efter timme fortsatte massakern. Ingen nåd gavs. Konsul Paullus stupade tappert i striden, medan Varro lyckades fly med en liten grupp överlevande. När natten föll var slakten över. Uppskattningsvis 50 000–70 000 romare låg döda på slagfältet – den största förlusten i Roms historia. Hannibal hade inte bara segrat – han hade förintat en hel romersk armé. Efter slaget hoppades Hannibal att Rom skulle kapitulera, men hans förhoppningar grusades. Trots katastrofen vägrade senaten att förhandla. Istället svor romarna att kämpa vidare, och de anpassade sin strategi genom att undvika direkta slag mot Hannibal. Slaget vid Cannae blev en av de mest studerade militära segrarna i historien och Hannibal hyllades som en av tidernas största fältherrar. Men trots sin briljans var detta också vändpunkten – för även om han vann slaget, förlorade han i längden kriget.