I de dimhöljda bergen i norra Hispania levde cantabrerna och asturerna, ett stolt och vilt folk som aldrig lät sig kuvas. De bodde i befästa byar högt uppe i bergen, där dimman svepte in över de djupa dalarna och de branta klipporna gav dem skydd. Här, längst bort från den romerska maktens centrum, levde de i en värld av krigare, hästar och gudar som dyrkades i skogarnas djup. Men en dag kom det bud om att en ny kejsare satt på tronen i Rom – Augustus, en man som ville göra hela Hispania till sitt eget. Rom hade erövrat större delen av den iberiska halvön, men de cantabriska folken hade aldrig böjt sig. För romarna var de inget annat än vilda barbarer, envisa och farliga. Men för sitt eget folk var de fria. De visste att om de gav efter, skulle de bli slavar under en kejsare de aldrig sett, ett folk de aldrig förstått. Och så svor de, i sina heliga lundar och vid sina floder, att de skulle slåss till sista man. År 29 f.Kr. kom de första romerska legionerna norrut. Kejsar Augustus hade samlat sina bästa generaler, och han själv ledde armén, fast besluten att bryta cantabrernas motstånd en gång för alla. Romarna var många, organiserade och disciplinerade. De byggde befästningar och marscherade med en obeveklig kraft, men de fann snabbt att bergen inte var som de slagfält de var vana vid. Cantabrerna använde sig av gerillakrigföring. De slog till snabbt, gömde sig i skogarna och drog sig tillbaka innan romarna ens hunnit organisera sitt försvar. De utnyttjade terrängen till sin fördel, rullade ner stenblock över de romerska legionernas formationer och lät sina pilar regna ner över soldaterna från klippkanterna. De kämpade inte för ära eller rikedom – de kämpade för sin frihet. Men romarna var uthålliga. De visste att de inte kunde vinna genom öppna slag, så de ändrade taktik. De brände byar, förstörde åkrar och skar av vattenförsörjningen till de cantabriska höjderna. De visste att svälten var deras bästa vapen. År efter år fortsatte kriget, och kejsaren själv, frustrerad över cantabrernas envishet, beordrade allt hårdare metoder. Till slut, efter en lång och brutal kamp, började de cantabriska styrkorna svikta. År 19 f.Kr. stod den sista stora sammandrabbningen. Cantabrerna var omringade. De hade inga förstärkningar, ingen väg ut. Men istället för att ge sig, valde många att ta sina egna liv. Kvinnor och barn kastade sig från klipporna, krigare högg sina svärd i sina egna bröst hellre än att bli slavar under Rom. När Augustus till slut stod som segrare över norra Hispania var det inte utan kostnad. Kriget hade varit ett av de svåraste romarna hade utkämpat på halvön. Legionerna hade lidit svåra förluster, och deras seger hade krävt en brutal taktik av terror och svält. Men även om cantabrerna besegrades, levde deras anda kvar. De som överlevde fortsatte att göra uppror, och i århundraden skulle romarna aldrig känna sig helt säkra i de avlägsna bergen i norr. Berättelserna om deras kamp, deras stolthet och deras sista modiga val levde vidare, och i de kalla vindarna som blåste genom Asturiens och Cantabriens höjder viskades deras namn – en påminnelse om att frihet aldrig ges, den måste tas.