Keltiberiska krigen (181–133 f.Kr.) – Rom mot de iberiska folken

Under 100-talet f.Kr. låg den Iberiska halvön i krigets skugga. Rom, en växande stormakt med oändliga ambitioner, hade sedan Kartagos fall lagt sin hand över Hispania. Men i de karga landskapen i norr och väster levde keltibererna – stolta krigare, hårdföra och vana vid ett liv i kamp. De accepterade inte romersk dominans utan svarade med uppror, vilket ledde till en serie blodiga krig som skulle pågå i nästan femtio år. Det första stora upproret bröt ut år 181 f.Kr. Romarna hade redan en närvaro i Hispania, men deras styre var svagt och ifrågasatt. Keltibererna såg sin chans att kasta av sig oket. Stammarna samlades i sina befästa byar, och när de romerska legionerna marscherade in möttes de av rasande krigare som utnyttjade terrängen till sin fördel. Romarnas strategi var som alltid tålmodig och systematisk. De lockade vissa stammar till förhandlingar samtidigt som de krossade andra i strid. Efter två år av blodspillan fick romarna sin vilja igenom – keltibererna underkastade sig, men bara för en tid. År 154 f.Kr. bröt oron ut igen. Romarna hade blivit mer påträngande och deras styre mer brutalt. Denna gång var det stammarna Belli och Titthi som reste sig först. De förenades av en vilja att kasta ut inkräktarna och plundrade romerska bosättningar som hämnd för år av förtryck. Rom svarade med att skicka sina härförare, men möttes av en fiende som lärt sig av tidigare krig. De romerska legionerna var överlägsna i öppen strid, men keltibererna förlitade sig på snabba räder, bakhåll och gerillakrigföring. Trots detta lyckades Rom till slut tvinga fram en ny fred, men den var skör och bräcklig. Den verkliga prövningen kom ett decennium senare, i det som skulle bli känt som det Numantinska kriget. Vid floden Duero låg Numantia, en liten men starkt befäst stad som blivit hjärtat i keltiberernas motstånd. Här samlades de sista fria krigarna, beredda att kämpa till sista blodsdroppen. Rom skickade general efter general för att kuva dem, men varje försök slutade i katastrof. Numantinerna var få, men de kände sina skogar och kullar, och deras kampvilja var starkare än någon legionärs disciplin. Till slut gav Rom upp sin strategi med regelrätta fältslag och skickade en av sina mest fruktade härförare, Scipio Aemilianus, mannen som redan hade utplånat Kartago. Han förstod att Numantia inte kunde besegras i strid – istället omringade han staden och svälte ut dess invånare. Månader gick, maten tog slut och sjukdomar härjade. När allt hopp var ute valde många av Numantias invånare att ta sina egna liv istället för att falla i romarnas händer. Staden föll år 133 f.Kr., och med den dog det organiserade motståndet på den Iberiska halvön. Rom var nu den obestridda härskaren över Hispania. Men även om keltibererna besegrades, levde deras anda kvar. Numantia blev en legend, ett exempel på mod och självuppoffring. Rom hade vunnit slaget, men deras seger var byggd på ruiner och aska.