Visigotiska perioden (ca 418–711)

Leovigildo (d. 586) Leovigildo var en av de mest betydelsefulla visigotiska kungarna i Hispania och regerade från år 568 till sin död 586. Under hans styre stärktes det visigotiska riket både militärt och politiskt, och han lade grunden för en mer enhetlig stat. Han var en kraftfull härskare som strävade efter att centralisera makten och befästa visigoternas kontroll över den iberiska halvön, där olika folkgrupper och religiösa motsättningar länge hade skapat instabilitet. När Leovigildo tog makten var visigoterna fortfarande i konflikt med det östromerska riket, som kontrollerade vissa delar av södra Spanien, samt med olika lokala kungadömen och rebellgrupper. Han inledde en rad militära kampanjer för att utöka och konsolidera sitt rike. Bland hans största framgångar var erövringen av kungariket Suebi i nordvästra Spanien, vilket gjorde honom till den obestridde härskaren över större delen av halvön. Han lyckades även ta tillbaka flera områden från det östromerska riket och stärkte visigoternas dominans i regionen. Förutom sina militära bedrifter genomförde Leovigildo viktiga reformer för att stärka kungamakten. Han eftersträvade en mer enhetlig stat genom att minska skillnaderna mellan goter och den romerska befolkningen i Hispania. Ett av hans viktigaste steg i denna process var att skapa en gemensam lagstiftning för både goter och romare, vilket bidrog till en mer sammanhållen administration. Han stärkte också monarkin genom att införa nya kungliga insignier och etablera en mer ceremoniell och prestigefylld roll för kungen, inspirerad av det östromerska kejsardömet. Religion var en av de största utmaningarna under Leovigilds regeringstid. Visigoterna var huvudsakligen arianer, medan majoriteten av befolkningen i Hispania var katoliker. Leovigildos två söner, Recaredo och Hermenegildo, hade uppfostrats i arianismen – den tro som visigoterna hade fört med sig till halvön. Dess kristna lära förnekade treenigheten och Jesu gudomlighet. Det fanns dock en viss "tolerans" mot den hispanoromanska minoritet som förblev trogen katolicismen. Leovigildos klumpiga försök att förbättra de diplomatiska relationerna mellan de båda trosriktningarna ledde istället till en blodig massaker och den tragiska förlusten av hans son. Hermenegildo, djupt hängiven sin nya tro, katolicismen, gjorde uppror gång på gång utan ånger. Eftersom det inte fanns något sätt att ändra hans inställning beordrade Leovigildo att sonen skulle avrättas genom halshuggning. - År 1585 blev Hermenegildo kanoniserad som martyr av den katolska kyrkan. Mot slutet av sitt liv insåg Leovigildo att den religiösa splittringen var ett hinder för rikets stabilitet, men han hann aldrig genomföra några större förändringar. Efter hans död 586 tog hans andra son, Recaredo I, makten och konverterade till katolicismen, vilket markerade slutet på den arianska dominansen i det visigotiska riket. Leovigilds arv levde dock vidare genom hans militära framgångar, administrativa reformer och hans strävan efter att stärka visigoternas makt över den iberiska halvön. Han lade grunden för det visigotiska kungadömets fortsatta utveckling och dess anpassning till den romerska och katolska traditionen som senare skulle definiera Spaniens historia.