Visigotiska perioden (ca 418–711)
Leovigildo (d. 586)
Leovigildo var en av de mest betydelsefulla visigotiska kungarna i Hispania och regerade från år 568 till sin
död 586. Under hans styre stärktes det visigotiska riket både militärt och politiskt, och han lade grunden för
en mer enhetlig stat. Han var en kraftfull härskare som strävade efter att centralisera makten och befästa
visigoternas kontroll över den iberiska halvön, där olika folkgrupper och religiösa motsättningar länge hade
skapat instabilitet.
När Leovigildo tog makten var visigoterna fortfarande i
konflikt med det östromerska riket, som kontrollerade
vissa delar av södra Spanien, samt med olika lokala
kungadömen och rebellgrupper. Han inledde en rad
militära kampanjer för att utöka och konsolidera sitt rike.
Bland hans största framgångar var erövringen av
kungariket Suebi i nordvästra Spanien, vilket gjorde
honom till den obestridde härskaren över större delen av
halvön. Han lyckades även ta tillbaka flera områden från
det östromerska riket och stärkte visigoternas dominans i
regionen.
Förutom sina militära bedrifter genomförde Leovigildo
viktiga reformer för att stärka kungamakten. Han
eftersträvade en mer enhetlig stat genom att minska
skillnaderna mellan goter och den romerska
befolkningen i Hispania. Ett av hans viktigaste steg i
denna process var att skapa en gemensam lagstiftning
för både goter och romare, vilket bidrog till en mer
sammanhållen administration. Han stärkte också
monarkin genom att införa nya kungliga insignier och
etablera en mer ceremoniell och prestigefylld roll för
kungen, inspirerad av det östromerska kejsardömet.
Religion var en av de största utmaningarna under Leovigilds regeringstid. Visigoterna var huvudsakligen
arianer, medan majoriteten av befolkningen i Hispania var katoliker. Leovigildos två söner, Recaredo och
Hermenegildo, hade uppfostrats i arianismen – den tro som visigoterna hade fört med sig till halvön. Dess
kristna lära förnekade treenigheten och Jesu gudomlighet. Det fanns dock en viss "tolerans" mot den
hispanoromanska minoritet som förblev trogen katolicismen. Leovigildos klumpiga försök att förbättra de
diplomatiska relationerna mellan de båda trosriktningarna ledde istället till en blodig massaker och den
tragiska förlusten av hans son. Hermenegildo, djupt hängiven sin nya tro, katolicismen, gjorde uppror gång
på gång utan ånger. Eftersom det inte fanns något
sätt att ändra hans inställning beordrade Leovigildo
att sonen skulle avrättas genom halshuggning.
- År 1585 blev Hermenegildo kanoniserad som martyr
av den katolska kyrkan.
Mot slutet av sitt liv insåg Leovigildo att den religiösa
splittringen var ett hinder för rikets stabilitet, men han
hann aldrig genomföra några större förändringar. Efter
hans död 586 tog hans andra son, Recaredo I, makten
och konverterade till katolicismen, vilket markerade
slutet på den arianska dominansen i det visigotiska
riket. Leovigilds arv levde dock vidare genom hans
militära framgångar, administrativa reformer och hans
strävan efter att stärka visigoternas makt över den
iberiska halvön. Han lade grunden för det visigotiska
kungadömets fortsatta utveckling och dess
anpassning till den romerska och katolska traditionen
som senare skulle definiera Spaniens historia.
Hermenegildo kanoniseras