Romerska perioden (218 f.Kr. – 476 e.Kr.)

Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.) Marcus Aurelius, född år 121 e.Kr., var en av de mest beundrade kejsarna i Romarrikets historia. Han har gått till eftervärlden både som en skicklig härskare och som en djup filosof, vars tankar om livets förgänglighet och dygdens betydelse fortsätter att inspirera. Redan från unga år visade han en stark dragning till filosofi och intellektuell disciplin, och han fostrades i den stoiska traditionen, vilket kom att prägla hela hans liv och styre. När han år 161 e.Kr. blev kejsare, tillsammans med sin adoptivbror Lucius Verus, tog han över ett imperium som vid första anblick verkade stabilt men snart skulle ställas inför svåra prövningar. Krig bröt ut både i öst och norr, och Rom stod inför hot från germanska stammar och det parthiska riket. Trots sin kärlek till filosofi tvingades han ägna stora delar av sin regeringstid åt militära kampanjer och försvar av rikets gränser. Under flera år ledde han personligen fälttåg längs Donau för att hindra germanerna från att tränga in i de romerska provinserna. Mitt under dessa krig skrev han sitt mest kända verk, Självbetraktelser, där han reflekterade över livets villkor och den inre styrka som krävs för att möta motgångar. Dessa anteckningar, skrivna för hans egen vägledning snarare än för offentligheten, ger en unik inblick i hans tankevärld. Han betonade vikten av självkontroll, pliktkänsla och acceptans inför ödet, vilket blev vägledande principer i hans styre. Hans tid vid makten var också präglad av inre problem, där en av de svåraste kriserna var den Antoninska pesten, en fruktansvärd epidemi som drabbade riket och orsakade enorma förluster i både befolkning och soldater. Trots detta höll han fast vid sina plikter, styrde med rättvisa och försökte upprätthålla stabilitet i en tid av oro. Hans liv fick ett abrupt slut år 180 e.Kr., då han avled under ett av sina fälttåg. Han lämnade riket i händerna på sin son Commodus, vilket markerade slutet på den långa period av dugligt och stabilt styre som inletts med kejsar Nerva. Hans eftermäle som en filosof på tronen och en härskare som aldrig vek från sina principer lever kvar, och hans tankar fortsätter att vara en källa till inspiration för människor världen över.