Romerska perioden (218 f.Kr. – 476 e.Kr.)

Lucius Annaeus Seneca (4 f.Kr.–65 e.Kr.) Lucius Annaeus Seneca var en av de mest framstående filosoferna, författarna och statsmännen i det romerska riket under det första århundradet e.Kr. Född omkring 4 f.Kr. i Córdoba, i dagens Spanien, växte han upp i en förmögen och intellektuell familj. Hans far, Seneca den äldre, var en respekterad retoriker, och redan tidigt fick han en gedigen utbildning i filosofi och litteratur. Han reste till Rom för att fullfölja sina studier och blev snabbt en av de mest inflytelserika tänkarna i sin tid. Seneca var djupt påverkad av stoicismen, en filosofisk skola som betonade dygd, självkontroll och likgiltighet inför yttre omständigheter. Hans skrifter, som består av brev, tragedier och filosofiska essäer, speglar dessa ideal och ger insikter om hur en människa bör leva för att uppnå inre frid och balans. Han argumenterade för att materiella ting och yttre framgång inte hade något verkligt värde och att sann lycka enbart kunde uppnås genom förnuft och dygd. Hans verk har inspirerat generationer av filosofer och tänkare långt efter hans egen tid. Utöver sin filosofiska gärning hade Seneca en framträdande roll i det politiska livet. Under kejsar Claudius regeringstid hamnade han i onåd och förvisades till Korsika, men efter några år återvände han till Rom och blev rådgivare åt den unge kejsaren Nero. Under en period hade han stort inflytande vid hovet och försökte vägleda Nero i en mer balanserad och rättvis riktning. Med tiden blev dock deras relation allt mer ansträngd, särskilt när Nero utvecklades till en tyrannisk härskare. Seneca försökte gradvis dra sig tillbaka från det politiska livet, men när han anklagades för delaktighet i en konspiration mot kejsaren år 65 e.Kr., beordrades han att ta sitt eget liv. Trots att han förnekade sin inblandning accepterade han sitt öde med den stoiska sinnesnärvaro han alltid predikat. Seneca försökte först öppna sina ådror i handlederna, men eftersom han var gammal och hans blod cirkulerade långsamt, blödde han inte tillräckligt snabbt. Därefter försökte han dricka gift, men det verkade inte ha någon effekt. Slutligen gick han in i ett varmt bad för att påskynda blodförlusten och dog där. Hans död beskrevs av historikern Tacitus som värdig och filosofisk, i linje med hans stoiska ideal. Hans arv lever kvar genom hans skrifter, som än idag läses och beundras för sin djupa insikt i mänsklig natur och etik. Seneca är inte bara en av stoicismens mest betydelsefulla företrädare utan också en symbol för filosofens kamp mellan ideal och den komplexa verkligheten i maktens centrum.