Slaget vid Trebia - 18 december 218 f.Kr Slaget vid Trebia var en klassisk demonstration av Hannibals taktik och list. Han utnyttjade sin fiendes arrogans, terrängens fördelar och sin armés rörlighet för att besegra en större och mer välutrustad romersk armé. Detta slag var början på ett av de mest briljanta fälttågen i militärhistorien, som så småningom skulle leda till den legendariska segern vid Cannae och nästan bryta Roms makt. Det var en kall vinterdag år 218 f.Kr. när två arméer stod redo för strid vid floden Trebia i norra Italien. På den ena sidan stod den romerska hären, ledd av konsuln Tiberius Sempronius Longus, fylld av självförtroende och en brinnande vilja att besegra inkräktarna. På den andra sidan befann sig Hannibal Barca, den kartagiske generalen vars list och strategiska geni redan hade chockerat romarna. Han hade korsat Alperna med sin armé och nu stod han redo att slå sitt första stora slag på romersk mark. Hannibal visste att Sempronius var ivrig och otålig, och han hade förberett en fälla. Under natten skickade han sin bror Mago med en styrka av elitsoldater för att gömma sig i det höga gräset vid floden. Sedan, när gryningen kom, beordrade han sina numidiska ryttare att rida fram och trakassera romarnas läger. Det var en provokation, och Sempronius tog betet. Han såg en chans att krossa Hannibal och beordrade sin armé att rycka ut utan att låta sina män äta eller värma sig inför striden. Romarna tvingades vada genom den iskalla floden Trebia, där vattnet nådde dem upp till midjan. När de nådde andra sidan var de genomfrusna och utmattade, men Sempronius drev dem framåt, övertygad om att hans numerära överlägsenhet skulle ge honom segern. Hannibal stod lugnt och iakttog fienden. Han visste att romarna redan var svagare än de själva förstod. När romarna kom närmare, lät Hannibal sina kavalleristyrkor anfalla deras flanker. Hans afrikanska och iberiska infanteri mötte den romerska huvudstyrkan, och en blodig närkamp utbröt på den frusna marken. Romarna kämpade tappert, men de var stela av kölden och började förlora kraft. Det var då Hannibal gav signalen. Från sitt gömställe bakom fienden störtade Magos soldater fram, skrikande och höjande sina vapen. Överrumplade av anfallet bakifrån spreds paniken i den romerska armén. Ryttarna flydde i vild förskräckelse, medan infanteristerna klämdes fast mellan Hannibals huvudstyrka och Magos män. De flesta slaktades där de stod, men en mindre grupp på omkring 10 000 romare lyckades slå sig igenom fiendens linjer och fly. Resten var antingen döda, skingrade eller tillfångatagna. När slaget var över stod Hannibal segrande. Hans soldater firade triumfen medan de sista romerska flyktingarna försvann bortom horisonten. Hannibal hade inte bara vunnit sin första stora seger på italiensk mark, han hade också skickat ett budskap till Rom: han var en fiende som de aldrig tidigare hade mött maken till. Och detta var bara början