Långt norrut, där isen bet i marken och vintrarna var långa och mörka, hade sagor börjat spridas om ett land i söder. Ett land där solen aldrig verkade försvinna, där städerna var rika, och där silvret flödade genom gatorna. För nordmännen, som vi idag kallar vikingar, var detta en lockelse som inte kunde ignoreras. År 844 seglade en flotta av vikingaskepp, långsmala och målade som drakar, längs den iberiska kusten. Dessa nordmän hade redan härjat i Frankrike och Britannien, men nu letade de efter nya mål. När de nådde Galiciens kust steg de i land och plundrade städer som A Coruña, innan de fortsatte söderut längs Portugals kust. Deras verkliga mål låg dock längre bort – Sevilla, den största staden i al-Andalus. När vikingarna nådde Guadalquivirfloden rodde de sina skepp inåt land, och inom kort stod de utanför Sevillas murar. Staden var då en av de rikaste i det muslimska riket, fylld av marknader, palats och moskéer. Kalifen i Córdoba, Abd ar-Rahman II, hade inte förväntat sig en attack från havet, och Sevilla var dåligt försvarad. Vikingarna svärmade in genom stadens gator, satte hus i brand och dödade alla som försökte göra motstånd. Deras triumf blev dock kortvarig. Kalifen samlade snabbt en armé och marscherade mot Sevilla. Slaget blev blodigt, men vikingarna var till sist chanslösa mot det muslimska kavalleriet och de kraftfulla arabiska bågarna. Många nordmän dödades, och de som överlevde fångades eller flydde tillbaka till sina skepp. Som en varning till andra inkräktare lät kalifen avrätta hundratals vikingar och hänga deras kroppar längs floden. Vikingarnas nederlag vid Sevilla avskräckte dem inte helt. Under de följande årtiondena fortsatte de att återvända, men varje gång mötte de starkare motstånd. År 859 genomförde en annan vikingaflotta en ny räd, denna gång under ledning av vikinga-hövdingen Håstein. De attackerade både norra Spanien och de baleariska öarna innan de vände sig mot al-Andalus. Denna gång var kalifatet bättre förberett, och vikingarna tvingades dra sig tillbaka. Under 900-talet och tidigt 1000-tal fortsatte nordmännen att dyka upp vid den iberiska kusten, men nu mötte de kraftfullare flottor och starkare fästningar. Kalifatet i Córdoba, som under Abd ar- Rahman III hade blivit en av de mäktigaste muslimska staterna i världen, hade byggt upp en imponerande flotta som patrullerade kusterna. Vikingarna fick kämpa hårdare för varje räd, och till slut avtog deras attacker. Även om vikingarna aldrig lyckades erövra något i Spanien, lämnade de ändå avtryck. De lärde sig av araberna och tog med sig kunskap hem, särskilt om navigering och skeppsbygge. Samtidigt lärde sig al-Andalus att ett hot från havet alltid kunde komma, vilket ledde till en förstärkt försvarsmakt längs kusten. Men kanske den största effekten av vikingarnas närvaro var att de påminde al-Andalus om att även om de dominerade den iberiska halvön, var världen stor – och farlig.