År 410 stod världen i brand. Rom, den eviga staden, hade fallit för de visigotiska horderna under sin fruktade kung Alarik. Det romerska riket, som en gång härskat över hela den kända världen, var inte längre oövervinnerligt. Och i spillrorna av dess makt sökte de hungriga goterna ett nytt hem. Visigoterna var ett folk av krigare, härdade av århundraden av vandringar genom Europas vildmarker. De hade länge varit både fiender och allierade till Rom, ibland kämpat mot dess legioner, ibland tjänat i dem som legosoldater. Men de var trötta på att vandra. De ville ha ett eget rike, och de visste precis var de skulle finna det. Efter Roms plundring ledde Alarik sitt folk söderut, men han dog innan han kunde ge dem ett nytt hem. Hans efterträdare, Ataulf, tog dem vidare, och efter år av strider i Gallien slöt de ett avtal med romarna. Kejsaren i Ravenna, svag och trängd från alla håll, gav visigoterna rätten att bosätta sig i sydvästra Gallien, i det som senare skulle bli känt som Aquitanien. Men visigoterna nöjde sig inte där. Deras blickar vändes längre söderut, mot det rika och bördiga Hispania. I början av 400-talet var Hispania en romersk provins, men den hade fallit i kaos. Vandaler, Sveber och Alaner hade strömmat in över Pyrenéerna och plundrat landet. De romerska guvernörerna var svaga, och den kejsarmakt som en gång hållit ordning fanns knappt kvar. Det var ett land av spillror – en perfekt plats för visigoterna att ta i besittning. År 416 marscherade den visigotiske kungen Wallia in i Hispania med sina krigare. Romarna, som desperat försökte hålla fast vid vad som återstod av riket, hade bett om deras hjälp för att driva ut de invaderande barbarstammarna. Visigoterna gjorde just det, men de gjorde det inte för Roms skull – de gjorde det för sig själva. Vandalerna och alanerna krossades, och sveberna tvingades in i de nordvästra bergen. När visigoterna var klara var Hispania fortfarande formellt romerskt, men i praktiken hade en ny makt tagit över. Visigoternas rike föds Under de kommande årtiondena blev visigoterna allt starkare. Deras kungar, särskilt Eurik (r. 466–484), bröt helt med Rom och skapade ett självständigt visigotiskt rike. De erövrade hela södra Gallien och nästan hela Hispania, och de införde sina egna lagar. Men även om visigoterna var krigare, var de få i antal jämfört med den romerska befolkningen i Hispania. Istället för att utrota eller fördriva de latinsktalande invånarna anpassade de sig till dem. De tog över den romerska förvaltningen, de lärde sig latin och de började se sig själva som arvingar till romersk civilisation. Men det fanns en spricka i riket – religionen. Visigoterna var arianer, en kristen lära som förnekade treenigheten och Jesu gudomlighet, Den fördömdes som kätteri av den katolska kyrkan. De romerska invånarna i Hispania var katoliker, och detta skapade en klyfta mellan goterna och deras undersåtar. I början av 500-talet var visigoternas rike på sin höjdpunkt. De styrde nästan hela Hispania och stora delar av södra Gallien, med sin huvudstad i den galliska staden Toulouse. Men en ny stormakt växte i norr – frankerna, under sin kung Klodvig. Frankerna var katoliker, och de såg visigoterna som både fiender och kättare. År 507 ledde Klodvig sin armé mot visigoterna i det avgörande slaget vid Vouillé. Den visigotiske kungen Alarik II stupade på slagfältet, och hans armé krossades. Frankerna erövrade Toulouse och drev visigoterna över Pyrenéerna. Men även om de förlorade sitt galliska rike, hade de kvar Hispania. Efter det Väst-romerska rikets fall blev Toledo centrum för det visigotiska riket och fungerade som huvudstad från slutet av 500-talet till början av 700-talet. Det var särskilt under kung Leovigilds (r. 568–586) och hans son kung Recaredos (r.586–601) tid som Toledo blev det politiska och religiösa maktcentret. År 589 konverterade Recaredo till katolicismen, vilket markerade en viktig vändpunkt i rikets historia. Toledo var också platsen för flera viktiga kyrkomöten, de så kallade "Toledanska koncilierna", där kyrkan och staten samarbetade för att forma lagar och politik. Visigoternas erövring av Spanien var inte bara en erövring med svärd och eld. Det var också början på en ny era, en smältdegel där romersk kultur, germanska traditioner och iberiska folk blandades. Deras styre i Toledo upphörde när morerna erövrade staden år 711 under den islamiska expansionen, men deras arv levde kvar i det som en dag skulle bli Spanien.