Kapitel 39 – Döden

De sista dagarna i huset var tystare än alla de tidigare resorna tillsammans. Det var inte en tystnad som någon hade skapat, utan en som hade lagt sig över allt, som om den alltid hade funnits där och först nu blivit märkbar. Don Quijote låg till sängs större delen av tiden. Hans andning var lugn men svag, och hans blick dröjde ofta vid samma punkt i rummet, som om den inte längre behövde följa något som rörde sig. Sancho satt ibland bredvid honom utan att tala, som om orden inte längre hade någon riktning att gå i. Hushållerskan och systerdottern rörde sig stilla genom rummet, mer försiktiga än tidigare, som om varje handling nu måste anpassas efter något osynligt som redan var i förändring. Prästen kom på besök igen, och barberaren stod tyst i dörröppningen en stund innan han gick in. Don Quijote verkade inte längre vara upptagen av det som väntade eller det som varit. Det fanns en klarhet i hans närvaro som inte längre krävde förklaringar. En dag bad han om papper och bläck. De som stod omkring honom förstod först inte varför, men han skrev med lugn hand, som om han ville avsluta något som länge hade varit oklart. Det han skrev blev ett farväl till den värld som hade format hans liv. Han återvände till sitt gamla namn, Alonso Quixano, och förklarade att han inte längre ville leva efter riddarromanernas föreställningar. De berättelser som en gång hade gett honom en ny identitet såg han nu på med andra ögon. Men det var inte ett förnekande av allt han hade varit. Bakom riddaren hade alltid funnits en människa som sökte efter rättvisa, heder och en bättre värld. Det var dessa ideal som hade drivit honom framåt, även när hans väg hade lett honom vilse. När han var färdig lade han sig tillbaka och såg på dem som var samlade runt honom. Sancho böjde sig närmare. – Herre, sade han, lämna oss inte. Don Quijote såg på honom en stund, inte med avstånd, utan med något som liknade stilla igenkänning. – Jag lämnar er inte, Sancho, svarade han. Jag återvänder bara till den jag en gång var. Sancho förstod inte orden helt, men han hörde tonen. Timmarna därefter blev allt tystare. Rummet höll sig stilla, och tiden verkade inte längre röra sig på samma sätt som utanför huset. När slutet kom var det utan kamp. Ingen rörelse som bröt stillheten, ingen dramatik som krävde vittnen. Bara en långsam upplösning av närvaro tills den inte längre gick att skilja från rummet omkring den. Sancho satt kvar länge efteråt. Ingen sade åt honom att gå, och han reste sig inte genast. Utanför fortsatte byn som tidigare. Människor gick sina vägar, talade och arbetade, utan att veta exakt när något hade avslutats i huset. Men i rummet där Don Quijote en gång hade talat och drömt fanns nu minnet av en människa som hade vågat föreställa sig en större värld än den han fann omkring sig. Alonso Quixano hade lämnat livet, men Don Quijote hade blivit något mer än en människa. Berättelsen om honom fortsatte att leva, långt efter att mannen bakom namnet hade lämnat världen. Föregående kapitel: Förståndet återvänder The End