Kapitel 38 – Förståndet återvänder

När de kom tillbaka till byn var det ingen som först reagerade som om något avgörande hade inträffat. Livet fortsatte i sin vanliga rytm, och Don Quijote och Sancho smälte långsamt in i den, som om deras återkomst inte var ett avslut utan bara ännu en dag som började där de stod. Men något i Don Quijote hade förändrats. Det var inte en plötslig förändring, utan en långsam förskjutning där hans kraft inte längre sökte sig ut mot nya äventyr. Han tillbringade mer tid inomhus, och samtalen blev kortare och mer avskalade. Sancho satt ofta vid hans sida. Han talade om små saker, om byn och om vardagens händelser, som om han försökte hålla kvar världen i den form den en gång haft. Don Quijote lyssnade, men svarade allt mer sällan med samma gnista som tidigare. Hushållerskan och systerdottern rörde sig försiktigare genom huset. Prästen och barberaren kom på besök, först med hopp om att allt skulle återgå till det vanliga, senare med en mer stillsam oro. Ingen sade det högt, men alla förstod att något inom honom höll på att dra sig tillbaka. Don Quijote själv verkade inte kämpa mot det som skedde. Snarare accepterade han det som en del av en ordning han inte längre behövde förändra. Hans blick dröjde längre vid fönstret än vid böckerna, och landskapet utanför blev mer närvarande än berättelserna han en gång läst. Sancho försökte ibland tala om framtida planer, om små resor eller enkla sysslor, men orden föll utan samma betydelse som tidigare. Det var som om framtiden inte längre svarade honom. En eftermiddag satt Don Quijote vid bordet och såg länge på Sancho utan att säga något. Det fanns ingen dramatik i blicken, bara ett lugn som kändes som slutet på något snarare än början. – Sancho, sade han till slut, det är märkligt hur långt en människa kan gå utan att egentligen lämna sig själv. Sancho svarade inte genast. Han visste inte om det var en fråga eller ett konstaterande. – Vi har gått långt tillsammans, herre, sade han till sist. Don Quijote nickade svagt. – Ja. Men inte bort från det viktigaste. Efter det talade han mindre. Kroppen blev svagare, men sinnet verkade inte kämpa emot. Det var som om varje dag nu var en gradvis återgång till Alonso Quixano – den människa som alltid funnits där, men som länge varit överskuggad av Don Quijote. Och i byn fortsatte livet utanför huset, medan tiden inne i rummet blev allt mer avlägsen från världen utanför. Det som återstod var inte längre en ny färd, utan ett sista avsked. Nästa kapitel: Döden Föregående kapitel: Hemresan