På den Iberiska halvön, där bergen sträckte sig vilt och floder skar genom det torra landskapet, levde lusitanerna. De var ett folk av herdar och krigare, härdade av naturens obarmhärtiga villkor och sin ständiga kamp för frihet. Deras hem, de vidsträckta områdena i det som idag är Portugal och västra Spanien, skulle fångas av en hungrig jätte i öster – Rom. Den växande republiken såg Hispania som en källa till rikedom, ett land att erövra, tämja och underkuva. Men lusitanerna skulle inte låta sig kuvas så lätt. Allt började år 155 f.Kr. när romerska styrkor, ledda av guvernören i Hispania Ulterior, försökte expandera sitt territorium och befästa sin kontroll. Lusitanerna, under sin ledare Punicus, samlade sina krigare och slog tillbaka. De var få i jämförelse med de romerska legionerna, men de var smidiga och väl anpassade till sitt land. De slog till snabbt, smälte sedan in i skogarna och bergen, och försvann innan fienden ens hunnit reagera. Slag efter slag led romarna förluster, och när Punicus föll i strid, tog en ny ledare vid – Caesarus. Under honom fortsatte lusitanernas motstånd, och även om romarna till slut lyckades tvinga dem till fred, var den inte långvarig. År 152 f.Kr. började romarna sin nästa offensiv. De förde in fler trupper, större disciplin och mer av den skoningslösa taktik som hade gjort dem till en stormakt. Deras grymhet kände inga gränser. De lurade tusentals lusitaner genom att lova dem fred och land, bara för att sedan massakrera dem när de lade ner sina vapen. Det var ett förräderi som inte skulle glömmas, och från dess blodiga aska reste sig en ny ledare – Viriatus. Viriatus var en krigare född ur sitt folks smärta. Han hade sett romarnas svek och svurit att hämnas. Under hans ledning blev lusitanerna mer än bara överlevare – de blev ett hot mot själva den romerska närvaron i Hispania. Han lärde sina krigare att slåss på deras egna villkor, att aldrig möta romarna i öppen strid där legionernas disciplin skulle ge dem övertaget. Istället anföll de i skuggorna, slog till mot små enheter och flydde innan förstärkningar hann fram. Romarna, vana vid ordnade krigsföringar, fann sig plötsligt jagade, rädda för att lämna sina befästningar. Under år av strider besegrade Viriatus de romerska arméerna gång på gång. Han drev dem ut ur Lusitanien, anföll deras städer och tvingade Rom att förhandla. År 140 f.Kr. erkände Rom honom till och med som en legitim härskare över sitt folk, något som var näst intill otänkbart. Men Rom var en republik byggd på tålamod och list, och där legionerna misslyckades, tog förräderiet vid. Romarna kunde inte besegra Viriatus i strid, så de köpte hans egna män. Tre av hans närmaste följeslagare mutades, och en natt, när deras ledare sov, mördade de honom. Med Viriatus död började lusitanernas motstånd falla samman. De fortsatte att kämpa, men utan sin store ledare var de splittrade. År 139 f.Kr. var kriget över, och Rom var segraren. Lusitanerna tvingades in i romerska fredsfördrag och deras land införlivades i den romerska provinsen Hispania Ulterior. Men även om Rom hade vunnit, levde berättelsen om Viriatus vidare. Hans namn skulle komma att bli en symbol för frihet och motstånd, en legend som aldrig riktigt dog, trots att hans folk föll. Romerska legioner marscherade vidare, men i Iberiens dalar och berg viskades hans historia vidare, en påminnelse om att inte ens världens mäktigaste rike kunde bryta en fri mans vilja utan att betala priset.