Reconquista var ett nästan 800 år långt krig där de kristna rikena på den iberiska halvön gradvis återerövrade områden som styrdes av de muslimska morerna. Tidsperioden sträckte sig från 711, då morerna invaderade Iberiska halvön, till 1492, när kungariket Granada föll till de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. År 711 korsade den muslimska generalen Tariq ibn Ziyad Gibraltarsundet med en berberarmé och besegrade den visigotiske kungen Rodrigo i slaget vid Guadalete. Inom några år hade morerna, under ledning av det umayyadiska kalifatet, tagit kontroll över nästan hela halvön och etablerat emiratet Al- Andalus, med Córdoba som centrum. Den muslimska expansionen stötte dock på motstånd i de nordliga bergen, där små kristna kungariken började formas. Det första stora kristna motangreppet skedde vid slaget vid Covadonga år 722, där den asturiske ledaren Pelayo vann en viktig seger över morerna. Denna seger anses vara startskottet för Reconquista, och det lilla kungariket Asturien blev kärnan i det kristna motståndet. Under 800- och 900-talen expanderade de kristna kungarikena gradvis söderut. León, Kastilien, Navarra och Aragonien blev starkare och använde både krig och diplomatiska allianser för att öka sin makt. Samtidigt var det muslimska Al-Andalus splittrat och försvagat av interna konflikter, särskilt efter det att kalifatet i Córdoba hade kollapsat och efterträtts av flera mindre, feodala kungadömen (så kallade taifas). Ett avgörande genombrott kom år 1085, när kung Alfonso VI av Kastilien erövrade Toledo, en av de viktigaste muslimska städerna. Detta var en stor symbolisk och strategisk framgång för de kristna, eftersom Toledo var ett viktigt centrum för islamisk kultur och lärdom. Efter förlusten av Toledo kallade muslimerna i al-Andalus på hjälp från de nordafrikanska almoraviderna, en strikt islamisk dynasti, som anlände och stabiliserade det muslimska styret under en tid. Senare ersattes de av almohaderna, en ännu mer radikal dynasti från Nordafrika. De kristna kungadömena fortsatte dock att avancera. Ett avgörande slag var Las Navas de Tolosa (1212), där en allians av kristna kungar, ledda av Alfonso VIII av Kastilien, vann en stor seger över almohaderna. Slaget markerade början på slutet för det muslimska styret i Spanien. Efter Las Navas de Tolosa föll de muslimska områdena snabbt. Córdoba erövrades 1236, Valencia 1238 och Sevilla 1248 av kristna härskare. Vid mitten av 1200-talet återstod endast kungariket Granada, som överlevde genom att betala tribut (skatt) till Kastilien. Under 1400-talet blev det katolska kungaparet Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien ledarna för en enad spansk kamp mot Granada. Granadas fall och slutet på Reconquista År 1492 var en milstolpe i Spaniens historia. Det var året då det sista muslimska kungariket på den Iberiska halvön, Granada, föll för de kristna styrkorna under kung Ferdinand II av Aragonien och drottning Isabella I av Kastilien. Denna händelse markerade slutet på den över 700 år långa muslimska närvaron i regionen och fullbordade den kristna återerövringen, "Reconquista". Granada hade i århundraden varit en bastion för muslimsk makt, känd för sin rika kultur, blomstrande ekonomi och magnifika arkitektur. Men under 1400-talet började de kristna rikena i norr, Kastilien och Aragonien, att avancera söderut och vinna mark. Efter en lång period av militära kampanjer inledde de kristna styrkorna en belägring av Granada, som kom att vara i tio år. Till slut, den 2 januari 1492, kapitulerade den siste muslimske härskaren, sultan Muhammad XII, även känd som Boabdil, och överlämnade nycklarna till staden. Erövringen av Granada blev en avgörande vändpunkt. Den innebar slutet för al-Andalus och inledde en ny era av kristen dominans i Spanien. Kort därefter vidtog de katolska monarkerna en rad åtgärder för att befästa sin makt: • Muslimer och judar tvingades konvertera till kristendomen eller lämna Spanien. • Alhambra-ediktet, utfärdat 1492, förbjöd judar att stanna i riket om de inte konverterade. • Spanien enades som en kristen nation, vilket lade grunden för dess framtida stormaktstid. Samma år, 1492, förändrades inte bara Spaniens karta, utan även världshistorien. Kort efter segern i Granada gav Isabella och Ferdinand sitt stöd till Christofer Columbus expedition, vilket ledde till upptäckten av den Nya världen. Därmed blev året både en symbol för ett avslutat kapitel och början på en ny epok – ett år av seger och förlust, upptäckt och omvälvning, där en gammal värld föll och en ny tog form.