Vasconerna var en av de mest gåtfulla och motståndskraftiga folkgrupperna i forntida Iberien. De levde i det område som idag motsvarar Baskien, Navarra och delar av norra Aragonien i Spanien samt den sydvästra delen av dagens Frankrike. Deras språk, som tros vara en föregångare till baskiskan (euskera), har ingen känd koppling till de indoeuropeiska språken, vilket gör det unikt på den iberiska halvön. Exakt var vasconerna kom ifrån är fortfarande ett mysterium. Arkeologiska fynd visar att människor har bott i Baskien och Pyrenéerna sedan stenåldern, och vasconerna tros vara ättlingar till de för-romerska folk som befolkade regionen långt innan indoeuropeiska grupper som kelter och iberer anlände. Vasconerna levde främst i ett bergigt landskap och var kända för sin anpassningsförmåga. De var jordbrukare och boskapsskötare, men också skickliga krigare som kunde använda sin terräng till sin fördel. De bodde i små byar och befästa bosättningar, där de byggde enkla stenhus och försvarade sig mot inkräktare. När romarna började sin erövring av Iberiska halvön under 200-talet f.Kr., stötte de på vasconerna i norr. Till skillnad från många andra folk på halvön, som iberer    och keltiberer , kom vasconerna ofta att samarbeta med romarna snarare än att öppet göra motstånd. Romarna insåg att det var mer praktiskt att alliera sig med vasconerna än att försöka erövra deras svåråtkomliga hemtrakter i Pyrenéerna. Trots detta var relationen inte alltid fredlig. Vasconerna deltog i flera uppror och stödde ibland keltibererna i deras motstånd mot romarna. Under kejsar Augustus tid på 27 f.Kr. integrerades deras område formellt i den romerska provinsen Hispania Tarraconensis, men vasconerna fick ett visst självstyre och romaniserades långsamt. Även om många folk på Iberiska halvön anammade latin och romerska traditioner, behöll vasconerna i stor utsträckning sitt språk och sina seder. Romarna byggde vägar och städer i området, men vasconernas språk och identitet levde kvar, vilket är en av anledningarna till att baskiskan fortfarande talas idag. Romerska källor nämner vasconerna i samband med viktiga handelsleder och som rekryter i den romerska armén. Deras kunskap om bergsterräng gjorde dem värdefulla som soldater och vägvisare i de nordliga provinserna. När det Väst-romerska riket föll på 400-talet, övertogs stora delar av Hispania av visigoterna. Vasconerna gjorde dock envist motstånd mot den germanska invasionen. De var kända för att genomföra bakhåll och gerillakrigföring i sina berg, och trots flera försök lyckades visigoterna aldrig helt kontrollera dem. På 600-talet kämpade den visigotiske kungen Suintila mot vasconerna och försökte kuva dem, men framgångarna blev kortvariga. Vasconerna bildade i stället sitt eget självständiga område, som senare skulle utvecklas till Kungariket Navarra på 700-talet. Vasconerna är förfäder till dagens basker, som än idag talar sitt unika språk och bevarar sin kultur. Många av deras traditioner, såsom jordbruk, musik och sporter som pelota vasca, har levt vidare genom århundradena. Deras motståndskraft och självständighet har gjort dem till en särpräglad grupp i Spaniens historia, och de är ett av de få folk på den iberiska halvön som överlevde både romersk, visigotisk och arabisk dominans utan att förlora sin unika identitet. Idag är Baskien och Navarra autonoma regioner i Spanien, och vasconernas arv lever vidare både i språk och kultur, som en påminnelse om deras långa och stolta historia.