Efterspelet

De första dagarna var kaotiska.

Paca fördes till förhör. I sin chock och förtvivlan uppfann hon en historia om två maskerade män – okända gestalter som dykt upp ur mörkret och skjutit Francisco. Hon nämnde inte sin syster. Hon nämnde inte sin svåger. Hon teg. De första anklagelserna riktades istället mot Antonia, Franciscos syster, och deras mor. Det sägs att modern drev på Francisco att uppvakta Paca, mer för arvet än för sonens lycka. Varför teg Paca? Kanske var det rädsla, eller en outgrundlig lojalitet. Det sägs att hon ville skydda sin systers barn – sina egna syskonbarn – från att bli föräldralösa. Hon valde att bära sanningen ensam för att barnen inte skulle lida. Civilgardet grep alla de kom åt: Paca, hennes far och den övergivne brudgummen Casimiro. Alla var misstänkta. Förhören pågick dag och natt i de kvava rummen på Cortijo del Fraile och i byarna runt omkring. Men sanningen vägrade komma fram, tills en detalj ändrade allt. Nyckeln var mulorna. Djuren som Paca och Francisco använt i sin flykt återfanns vid Cortijo del Fraile, på sin plats i stallet. För polisen blev detta det avgörande beviset: om mulorna var tillbaka men Paca saknades, innebar det att flykten hade avbrutits med våld. Eftersom Paca hade en svår hälta var det en fysisk omöjlighet för henne att ha tagit sig långt på egen hand utan djuren. Den 25 juli 1928, tre dagar efter mordet kom genombrottet. Domaren López Jiménez var en erfaren man som visste att brott som dessa sällan löstes med våld, utan med psykologi. Han kallade in Paca och Carmen i samma rum och ställde dem ansikte mot ansikte. Han krävde sanningen. Först var det tyst. Systrarna såg på varandra – den ena med tomhet, den andra med trots. Men långsamt började sprickorna synas. Pacas läppar darrade och Carmens blick vek undan. Så brast allt. Den 26 juli bröt Paca sin tystnad inför polisen. Hon pekade ut sin svåger, José Pérez Pino, som den som skjutit Francisco, och berättade hur hennes egen syster försökt strypa henne till döds. Carmen började först gråta, sedan skrika, för att till slut bekänna allt: flykten, förföljelsen och det dödliga bakhållet. Dagen därpå, den 27 juli, erkände även José Pérez Pino mordet. Han hävdade att han druckit för mycket och gripits av en våldsam blandning av förvirring och skam över den kränkning hans bror utsatts för. Han erkände att han avlossat de tre dödande skotten. Brottet, El crimen de Nijar, var uppklarat. Rättegången ägde rum i april 1929 inför domaren Gregorio Azaña, bror till Manuel Azaña, som senare skulle bli Andra republikens president. Domen som föll speglade tidens syn på heder och våld: José Pérez Pino dömdes till åtta års fängelse för dödandet av Francisco Montes. Carmen Cañadas dömdes till endast femton månaders fängelse för att ha försökt beröva sin syster livet. Trots det brutala strypgreppet klassades hennes handling som försök till dråp. Straffen blev i verkligheten betydligt kortare än domen förkunnade. När den Andra republiken utropades år 1931 utfärdades en allmän amnesti. José släpptes efter knappt två år, och Carmens tid i fängelse blev ännu kortare. Ingen av dem tvingades avtjäna sina fulla straff. Och Paca? Hon fullföljde sitt vittnesmål och pekade ut José som mördaren, men hon förblev märkvärdigt tyst om sin syster. Trots allt som hänt – strypgreppet, hatet, blodet – valde hon att skydda Carmen. Hon bar hellre sveket ensam än att låta systerns barn växa upp föräldralösa. Under rättegången satt de på varsin sida i salen, omgivna av advokater, domare och nyfikna åskådare. Det var den enda gången Paca och Casimiro sågs efter den där ödesdigra natten. Mellan dem låg allt som kunde ha blivit, men som nu var förvandlat till aska. Ingen vet om de ens växlade en blick; tystnaden i rättssalen var den enda bröllopsgåva de någonsin skulle dela.

De märktas liv

Efter fängelset återvände Carmen och José till trakten kring Níjar. De levde kvar mitt bland samma människor och i samma landskap som bevittnat allt, men de blev aldrig mer en del av gemenskapen. I små samhällen fungerar omgivningen som domare långt efter att domstolen sagt sitt. Juridiskt sett var de fria, men stigmat satt fast i väggarna, i blickarna och i den tystnad som lade sig så fort de klev in i ett rum. Familjen Pérez–Cañadas var för alltid länkad till blodet vid Cortijo del Fraile. Ingen glömde, och ingen förlät – inte ens när lagen hade gjort det. Joaquín Pérez Cañadas, son till förövarna, har senare berättat: ”Jag var ungefär åtta år och var där på gården, men jag vet ingenting. Min far var en rättfram man av den gamla skolan... Han gjorde vad han gjorde och fördes till fängelset i Cartagena. Efter några år återvände de till Fraile för att arbeta. Paca bodde i cortijon mittemot fram till sin död, men varken jag eller min mor träffade henne. De talade aldrig mer med varandra.” Bara några få år efter frigivningen dog José. Han hade ådragit sig tyfus under tiden i fängelse, en sjukdom som legat latent i kroppen och väntat. När den till slut bröt ut fanns ingen återvändo. Tyfusen tog honom – som en sista påminnelse om att natten vid Haza de Capellanía aldrig skulle upphöra att kräva sina offer. Carmen blev ensam kvar. Änka, utstött och fastkedjad vid landskapet där hennes brott begåtts. Hon levde vidare vid sidan av de andra, som en skugga bland dem som en gång varit hennes vänner och familj.

Systrarnas sista möte

Men historien slutade inte med Josés död.

Det sägs att Carmen en gång, när Paca låg sjuk, sökte upp henne för att be om förlåtelse. Där stod de, ansikte mot ansikte: offret och förövaren, syster och syster. Paca gjorde då något som krävde mer styrka än något annat i denna historia. Hon förlät henne. Men hon gjorde det på ett enda, orubbligt villkor: de skulle aldrig mer tala med varandra. Aldrig mötas. Aldrig låtsas som om ingenting hade hänt. Förlåtelsen var verklig, men såret var för djupt för att någonsin kunna läka. Systrarna gick skilda vägar och de höll sitt löfte. De levde bara några kilometer från varandra, i samma ödsliga landskap — ända fram till sina dödsdagar. Men de växlade aldrig mer ett ord. De sågs aldrig igen. Tystnaden mellan dem var total, och den var slutgiltig.