Rättvisans ansikte

De första dagarna var kaotiska.

Paca fördes till förhör. I sin chock och förtvivlan

uppfann hon en historia om två maskerade män –

okända gestalter som hade dykt upp ur mörkret och

skjutit Francisco. Hon nämnde inte sin syster. Hon

nämnde inte sin svåger. Hon teg.

De första anklagelserna riktades i stället mot Antonia, Franciscos syster, och deras mor. Enligt rykten och lokala berättelser skulle modern ha drivit på Francisco att uppvakta Paca, mer med tanke på det stora arvet än på sonens lycka. Varför teg Paca? Kanske var det rädsla, kanske lojalitet. Det sägs att hon ville skydda sin systers barn – sina egna syskonbarn – från att bli föräldralösa. Hon valde att bära sanningen ensam för att barnen inte skulle lida. Civilgardet grep alla de kom åt: Paca, hennes far och den övergivne brudgummen Casimiro. Alla var misstänkta. Förhören pågick dag och natt i de kvava rummen på Cortijo del Fraile och i byarna runt omkring. Men sanningen vägrade komma fram, tills en detalj ändrade allt. Nyckeln var mulorna. Djuren som Paca och Francisco hade använt i sin flykt återfanns vid Cortijo del Fraile, på sin plats i stallet. För polisen blev detta det avgörande beviset. Om mulorna var tillbaka men Paca saknades, innebar det att flykten hade avbrutits med våld. Eftersom Paca hade en svår hälta var det svårt att tänka sig att hon skulle ha kunnat ta sig långt på egen hand utan djuren. Den 25 juli 1928, tre dagar efter mordet, kom genombrottet. Domaren López Jiménez var en erfaren man som visste att brott som dessa sällan löstes med våld, utan med psykologi. Han kallade in Paca och Carmen i samma rum och ställde dem ansikte mot ansikte. Han krävde sanningen. Först var det tyst. Systrarna såg på varandra – den ena med tomhet, den andra med trots. Men långsamt började sprickorna synas. Pacas läppar darrade och Carmens blick vek undan. Så brast allt. Den 26 juli bröt Paca sin tystnad inför polisen. Hon pekade ut sin svåger, José Pérez Pino, som den som skjutit Francisco och berättade hur hennes egen syster hade försökt strypa henne till döds. Carmen började först gråta, sedan skrika och till slut bekänna allt: flykten, förföljelsen och det dödliga bakhållet. Dagen därpå, den 27 juli, erkände även José Pérez Pino mordet. Han hävdade att han druckit för mycket och gripits av förvirring och skam över den kränkning hans bror utsatts för. Han erkände att han under handgemänget avlossat de tre dödande skotten. Brottet var uppklarat. Rättegången ägde rum i april 1929 inför domaren Gregorio Azaña, bror till Manuel Azaña, som senare skulle bli Andra republikens president. Domen som föll speglade tidens syn på heder och våld: José Pérez Pino dömdes till åtta års fängelse för dödandet av Francisco Montes. Carmen Cañadas dömdes till endast femton månaders fängelse för att ha försökt beröva sin syster livet. Trots det brutala strypgreppet klassades hennes handling som försök till dråp. Straffen blev i verkligheten betydligt kortare än domen förkunnade. När den Andra republiken utropades 1931 utfärdades en allmän amnesti. José släpptes efter knappt två år och Carmens tid i fängelse blev nnu kortare. Ingen av dem behövde avtjäna sina fulla straff. Och Paca? Hon fullföljde sitt vittnesmål och pekade ut José som mördaren, men hon förblev märkvärdigt tyst om sin syster. Trots allt som hänt – strypgreppet, hatet, blodet – valde hon att skydda Carmen. Hon bar hellre sveket ensam än att låta systerns barn växa upp föräldralösa. Under rättegången satt de på varsin sida i salen, omgivna av advokater, domare och nyfikna åskådare. Det var den enda gången Paca och Casimiro såg varandra efter den där natten. Mellan dem låg allt som kunde ha blivit, men som nu var förlorat. Ingen vet om de ens växlade en blick. Tystnaden i rättssalen var den enda bröllopsgåva de någonsin skulle dela.

De märktas liv

Efter fängelset återvände Carmen och José till trakten kring Níjar. De levde kvar bland samma människor och i samma landskap som hade bevittnat allt, men de blev aldrig mer en del av gemenskapen. I små samhällen kan omgivningen fungera som domare långt efter att domstolen sagt sitt. Juridiskt sett var de fria, men minnet av det som hänt fanns kvar i blickarna och i den tystnad som lade sig så fort de klev in i ett rum. Familjen Pérez–Cañadas var för alltid förknippad med blodet vid Cortijo del Fraile. Ingen glömde, inte ens när lagen hade gjort det. Joaquín Pérez Cañadas, son till förövarna, har senare berättat: ”Jag var ungefär åtta år och var där på gården, men jag vet ingenting. Min far var en rättfram man av den gamla skolan... Han gjorde vad han gjorde och fördes till fängelset i Cartagena. Efter några år återvände de till Fraile för att arbeta. Paca bodde i cortijon mittemot fram till sin död, men varken jag eller min mor träffade henne. De talade aldrig mer med varandra.” Bara några år efter frigivningen dog José. Han hade ådragit sig tyfus under tiden i fängelse. När sjukdomen senare bröt ut gick hans liv inte att rädda. Carmen blev ensam kvar. Änka, utstött och kvar i landskapet där allt hade hänt. Hon levde vidare som en skugga bland dem som en gång varit hennes vänner och familj.

Systrarnas sista möte

Men historien slutade inte med Josés död.

Det sägs att Carmen en gång, när Paca var sjuk, sökte upp henne för att be om förlåtelse. Paca stod där, ansikte mot ansikte med kvinnan som försökt strypa henne. Kvinnan som var hennes syster, men också den som varit med och mördat Francisco. I det ögonblicket gjorde Paca något som krävde mer styrka än något annat i denna historia. Hon förlät henne. Men hon gjorde det på ett enda, orubbligt villkor: de skulle aldrig mer tala med varandra. Aldrig mötas. Aldrig låtsas som om ingenting hade hänt. Förlåtelsen var verklig, men såret var för djupt för att kunna läka. Systrarna gick skilda vägar och höll sitt löfte. De levde bara några kilometer från varandra, i samma ödsliga landskap, ända fram till sina dödsdagar. Men de växlade aldrig mer ett ord. De sågs aldrig igen.