Livet som inspärrad

Paca återvände till sin lilla cortijo i El Hualix, en halvmil från Níjar. Gården hon ärvt av sin far – den som varit orsaken till allt – blev nu hennes liv och hennes fängelse. Där levde hon nästan helt isolerad. Hon gick knappt ut; hela byn kritiserade henne, pekade finger och viskade bakom hennes rygg. I deras ögon var hon kvinnan som rymt, kvinnan som vållat en mans död och dragit skam över sin familj. Hon var skyldig, oavsett vad lagen sagt. Hennes enda sällskap var en systerdotter – Carmens dotter, mördarens barn. Flickan var förvånansvärt lik Paca, med samma karakteristiska ”kanintänder”. Kanske fick hon stanna för att Paca inte orkade stöta bort ännu en familjemedlem, eller för att hon helt enkelt var för trött för att vara ensam. Ensam – ordet rymmer allt. Hon gifte sig aldrig och fick inga barn. Hennes familj var förlorad genom död, avstånd och det löfte hon själv gett. Varje morgon när hon vaknade fanns Francisco där – i hennes hjärta, i hennes skugga och i den stora tomheten. Hennes far, To Frasco, tvingades lämna Cortijo del Fraile. Han gifte om sig med en 22-årig kvinna och de fick två barn. Ryktet säger att han egentligen varit införstådd med flykten och hjälpt Paca upp på mulan; att han bara ville att hon skulle få njuta av sin kärlek. Men efter tragedin vågade han knappt ha kontakt med henne av rädsla för vad folk skulle säga. När Federico García Lorcas pjäs Blodsbröllop blev världsberömd sökte journalister upp fadern. De ville höra hans sanning, men han teg. ”Det gör för ont”, sa han bara. ”Att minnas, det gör för ont.” En gång, 1964, mötte Paca två unga journalister som frågade om de gamla sångerna som fortfarande sjöngs i trakten faktiskt var sanna. Hon såg på dem med tom blick och darrande röst: ”Ja, det var jag... men varför skyller de på mig när det var den andra?” ”Den andra.” Hon sa aldrig syster. Hon sa aldrig Carmen. Tragedins efterdyningar drabbade alla. Tant Mara, brudgummens systerdotter som skulle ha varit vittne på bröllopet, sammanfattade det bäst: ”Alla förlorade. Även barnen, Carmens och Josés barn – ingen ville ha dem.” Ingen i familjen eller byn tog ansvar för de sönderslagna liven. Paca blev gammal där ute, långt borta från allt. Den 9 juli 1987 dog hon och tog med sig det sista levande vittnet till natten vid Haza de Capellanía. Dödsorsaken var cerebral arterioskleros, en sjukdom som suddar ut minnen. Kanske var det en sista nåd att hon fick glömma. Prästen som höll i hennes mässa tog farväl med orden: ”Hon var en from kvinna. Ärbar som ett nyfött barn. Och stark nog att bevisa det för Gud.” Hon begravdes på kyrkogården i Níjar, inte långt från sin mördade kusin Francisco. Men trots sin roll i en av Spaniens mest kända tragedier vilar hon i total anonymitet. Ingen vet exakt var hennes grav ligger. En kvinna i svart, under en sten utan inskrift.

De andras öden

Och de andra?

Casimiro Pérez Pino – den övergivne brudgummen – levde vidare. Det var det enda han kunde göra. Han gifte om sig med Josefa Segura, fick barn och bosatte sig i fiskebyn San José. Han försökte bygga ett nytt liv och lämna det förflutna bakom sig. Men det förflutna släpper inte taget så lätt. Josefa berättade långt senare för en journalist att hon en gång mött Paca på vägen. Paca hade bett om hjälp att bära något, och Josefa hjälpte henne. Under mötet såg Paca på hennes dotter med en blick fylld av avund och längtan efter det liv hon själv aldrig fick. I ett reportage i El País, ”Sorgen består i Níjar”, beskrivs Casimiro: "Han är 82 år gammal. Han arbetar fortfarande på fälten och när han får oväntade besökare som stör hans tystnad säger han att han är sjuk, att han har magsår. Han sitter i en rottingstol under husets veranda. Han bär mörka glasögon för att skydda sig mot ljuset och båda armarna vilar på en träkubbe. Han ser godmodig ut. Rynkorna som tecknar hans ansikte har sorgsna drag. Genom de mörka glasögonen ser man ögon som blickar ut i oändligheten." Journalisten lyckades inte få ur honom mer än flera nej: ”Han vill inte kommentera något om vad som egentligen hände. Han påstår sig inte känna till Federico García Lorca, eller boken Blodsbröllop, även om det slinker ur honom att teaterversionen är falsk. När journalisten försökte visa Casimiro ett fotografi av Paca vägrade han bestämt. Han ville inte se henne. Ville inte påminnas.” Casimiro dog 1990, 92 år gammal – tre år efter kvinnan han en gång skulle ha gift sig med. Carmen levde kvar i området, utstött och ensam, med sitt stigma. Hennes man José var död i tyfus. Hennes syster hade förlåtit henne men vägrade tala med henne. Hennes barn bar på samma börda. Hon försvann ur historien lika tyst som hon levt i den. Francisco Montes Cañadas fick sitt liv slitet ifrån sig vid 34 års ålder på en öde stig i Almerías öken. Han blev odödliggjord i poesi och drama, men det hjälpte honom föga den natten 1928. Hans kropp vilar någonstans i Níjar, kanske med ett litet röse av stenar som fortfarande ligger kvar, om någon minns att lägga dit dem. Rafaela Montes, Franciscos sondotter, var sex år när allt hände. Hon berättade: ”De säger att hon tyckte om honom, men att han inte brydde sig om henne. Bara skämt mellan kusiner, inget mer. Men vi kvinnor är lömska och den natten övertalade hon min farbror att ta med henne.” Sanningen är att Francisco dog för kärleken och Francisca levde redan död i livet av samma anledning.