År 711 e.Kr. inleddes en ny era i den Iberiska halvöns historia när morerna - muslimska nordafrikaner av berberisk och arabisk härkomst - korsade Gibraltars sund och inledde sin erövring av det visigotiska kungariket. Denna händelse skulle komma att forma halvöns öde för de kommande århundradena. Under ledning av Tariq ibn Ziyad landsteg morerna på den iberiska halvön vid Gibraltar och mötte oväntat lite motstånd från de visigotiska styrkorna. Kungariket var försvagat av interna strider och morerna, med sin militära skicklighet och motivation, avancerade snabbt norrut. På bara några år hade de erövrat större delen av halvön och etablerat ett muslimskt herravälde, som de kallade al-Andalus. Al-Andalus blev en blomstrande civilisation under morernas styre. Städer som Córdoba, Granada och Sevilla utvecklades till viktiga centra för kultur, vetenskap och handel. Morerna förde med sig avancerad kunskap inom matematik, astronomi, medicin och filosofi, vilket bidrog till en intellektuell blomstring i regionen. De byggde också imponerande arkitektoniska verk, som det berömda Alhambra i Granada och den stora moskén i Córdoba, som än i dag står som vittnesbörd om deras skicklighet och inflytande. Under de första århundradena var al-Andalus ett emirat underlagt det större islamiska kalifatet, men senare utvecklades det till ett självständigt kalifat. Denna period präglades av en relativ religiös tolerans, där kristna och judar tilläts att praktisera sin tro under muslimskt styre. Det förekom dock perioder av förföljelse och diskriminering, särskilt senare under Reconquistan. Kalifatets kollaps och taifaperiodens början (1031) År 1031 upplöstes kalifatet i Córdoba formellt efter flera decennier av inbördes konflikter (fitna) och maktkamper. I tomrummet som uppstod växte ett trettiotal mindre självständiga riken fram, kallade taifor (ṭā'ifa, ”fraktion”). Varje taifa styrdes av sin egen dynasti och konkurrerade om prestige, allianser och militära framgångar. Trots den politiska splittringen blev många taifor kulturella kraftcentrum med hov fyllda av poeter, filosofer och konstnärer. Men fragmentationen försvagade det muslimska försvaret mot de kristna kungadömena i norr, vilket påskyndade Reconquistan. Morernas inflytande sträckte sig långt bortom det politiska och militära. De bidrog till att forma den iberiska kulturen på många sätt. Deras språk, seder och bruk spred sig över hela samhället och påverkade till och med de kristna kungadömena i norr. Den moriska matkulturen, musiken och konsten lever fortfarande kvar i Spanien och Portugal i dag. Men morernas herravälde var inte utan utmaningar. De kristna kungadömena i norr, som inte hade blivit erövrade, inledde en långsam återerövring: den så kallade Reconquistan. Under århundradena som följde lyckades de kristna gradvis återta territorium från morerna. År 1492 föll Granada, det sista moriska fästet. Granadas fall innebar slutet för al-Andalus och fullbordandet av den spanska återerövringen. Kort därefter inleddes en omfattande förföljelse av muslimer och judar, vilket ledde till massutvisningar och religiös homogenisering av Spanien. Muslimer tvingades konvertera till kristendomen eller lämna landet; de som konverterade kallades morisker (moriscos). Morernas närvaro i Spanien varade i nästan 800 år och lämnade ett outplånligt avtryck på landets historia och kultur. Deras bidrag till vetenskap, konst, arkitektur och samhälle lever kvar än i dag och påminner oss om den rika och mångfacetterade historien på den Iberiska halvön.

Efter Emiratet Granadas fall 1492 Efter Emiratet Granadas fall år 1492, det sista muslimska riket på den iberiska halvön, inleddes en avgörande och ofta brutal religiös och kulturell omvandling av Spanien. Det katolska kungaparet Ferdinand och Isabella strävade efter religiös enhet, vilket ledde till omfattande förföljelser av både judar och muslimer. Religiös omvandling och förföljelse: • 1355: Redan före Reconquistans slut förekom våldsamma attacker mot judar. I Toledo massakrerades omkring 12,000 judar. • 1391: Under det här året genomfördes våldsamma angrepp mot judiska samhällen i hela Spanien. I Sevilla, Mallorca och andra städer dödades tiotusentals judar – på Mallorca uppskattas antal döda till cirka 50,000. Många tvingades konvertera till kristendomen. • 1492: I och med Alhambraediktet, utfärdat samma år som Granada föll, beordrades att alla judar i Spanien skulle fördrivas om de inte konverterade till kristendomen. Uppskattningsvis över 40.000 -100.000 judar tvingades lämna landet, medan andra stannade kvar som konvertiter (conversos), ofta misstänkliggjorda och förföljda av inkvisitionen. • 1492: Samma år utfärdade de katolska monarkerna ett edikt som förvisade alla judar från Spanien, vilket markerade slutet på den judiska närvaron i landet under århundraden. • 1499–1502: Tvångskonvertering inleds. Många konverterade utåt men behöll islam i hemlighet – vilket sågs som förräderi. Muslimer i det tidigare Granada tvingas konvertera till kristendomen eller lämna landet. Muslimer som konverterade kallades morisker (moriscos), Judar som konverterades kallades konversos men båda misstänktes ofta för att i hemlighet utöva sin gamla tro. Inkvisitionen och förtrycket av morisker Den spanska inkvisitionen förföljde konvertiter (både judar och muslimer) som misstänktes utöva sin gamla tro i hemlighet. • Tortyr och avrättningar förekom. • Morisker och judar som konverterat levde under hård övervakning. Utvisningen av moriskerna • 1609–1614:: Under kung Filip III beslöt Spanien att fördriva alla morisker (dvs. muslimer som konverterat till kristendomen). Uppemot 300.000 personer fördrevs till Nordafrika. Många dog under transporten eller i exil. Det var ett hårt slag mot Spaniens jordbruk och hantverk, där moriskerna hade varit mycket aktiva.. Kulturell konsekvens • Spåren av morisk kultur finns kvar, men morerna som folk försvann ur det spanska samhällslivet – genom assimilation, tvång eller exil. • Arv från morerna lever dock kvar i: o Arkitektur (ex: Alhambra, Mezquita i Córdoba) o Språk (flera tusen arabiska låneord i spanskan) o Musik och konst