När de första romerska legionerna kom till den iberiska halvön år 218 f.Kr., var det ett land präglat av karga berg, vidsträckta slätter och rika gruvor. Här levde iberer, keltiberer, lusitaner och andra folk, alla med sina egna seder och språk. Men romarna hade en plan – att omvandla denna vilda halvö till en av rikets mest blomstrande provinser. Kriget som förändrade allt Men det var inte romarna som först hade intresserat sig för Hispania. Kartagerna, Roms främsta rivaler, hade redan etablerat sig där och använt halvön som bas för sina krig mot Rom. När Hannibal samlade sina styrkor i Hispania för att marschera över Alperna och anfalla Italien, insåg Rom att de var tvungna att ta kontroll över denn strategiska plats. Det var då Publius Cornelius Scipio landsteg vid Emporion, dagens Empúries och inledde en kampanj som skulle forma halvöns framtid. Kartagerna kämpade hårt, men slaget vid ILIPA år 206 f.Kr. blev deras undergång. När den siste kartagiske befälhavaren flydde, var vägen fri för romarna att göra Hispania till sitt. Men även utan kartagerna var erövringen långt ifrån enkel. De iberiska folkstammarna såg ingen anledning att böja sig för en ny herre. I bergen och på slätterna reste sig motståndet, med krigare som Viriatus – en legendarisk lusitansk ledare som gång på gång slog tillbaka romarna med gerillakrigföring. Hans män ansågs omöjliga att besegra, tills romarna en dag löste problemet på sitt eget sätt: de mutade hans egna män att förråda honom. Med Viriatus död blev motståndet svagare, och när den sista stora fästningen, Numantia, föll efter en lång belägring år 133 f.Kr., stod Rom som obestridlig härskare över Hispania. Ett nytt Hispania tar form När romarna erövrade den Iberiska halvön under 200-talet f.Kr. delade de in området i två provinser: • Hispania Citerior (närmare Rom) och • Hispania Ulterior (längre bort). Denna indelning var främst militär och administrativ. År 27 f.Kr., under kejsar Augustus, omorganiserades provinserna till tre civila provinser: • Hispania Tarraconensis (den största, motsvarande tidigare Citerior), • Hispania Baetica (sydvästra delen), • Hispania Lusitania (västra delen, ungefär dagens Portugal). Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet e.Kr. genomfördes en ny reform där provinserna delades upp i fler, mindre enheter för att förbättra styrningen. Hispania fick då sex provinser: inklusive t.ex. Gallaecia och Carthaginensis, och dessa ingick i den större diocesen Hispaniae, (bilden nedan) som även omfattade Balearerna och delar av Nordafrika. Med tiden förändrades Hispania. Från att ha varit en plats av krig och uppror, blev det nu en av de rikaste provinserna i Romarriket. Vägar bands samman över hela halvön, nya städer uppstod och gamla fick romerska namn. Augusta Emerita (dagens Mérida) blev ett kulturellt centrum, medan Corduba (Córdoba) blomstrade som en viktig handelsstad. Latinet spreds snabbt, och snart började befolkningen tala det romerska språket istället för sina gamla tungomål. Lagarna, arkitekturen, till och med sättet att klä sig förändrades – Hispania var inte längre bara en erövrad mark, det var en del av Rom. Men Hispania gav också något tillbaka. Det var härifrån några av Roms största män kom: Trajanus, den första kejsaren född utanför Italien, som skulle leda riket till sin största utsträckning; Hadrianus, som reste världen över och befäste Roms gränser; och Seneca, filosofen som blev rådgivare åt kejsar Nero. Hispania bidrog även ekonomiskt. Guld och silver från gruvorna i Cartagena och Asturien fyllde Roms skattkistor, medan olivolja och vin från Baetica (dagens Andalusien) fraktades över hela imperiet. Slutet på den romerska eran Men inget varar för evigt. När Rom sviktade under trycket av invasioner och inre strider på 300- talet, började även Hispania falla sönder. Germanska stammar som vandaler, sveber och visigoter trängde in och tog över bit för bit. År 476 e.Kr., när Väst-Rom föll, var Hispania redan under visigotiskt styre. Men även om romarna försvann, levde deras arv kvar såsom vägar de byggde och städer de grundade, samt språket de lämnade efter sig formade Spanien och Portugal för all framtid. Hispania må ha varit en del av Rom, men Rom blev också en del av Hispania. Och än idag, när man går genom de gamla romerska ruinerna i Spanien, genom Segovias akvedukt eller Méridas teater, kan man nästan höra ekot av legionärernas marsch och känna historiens närvaro – en påminnelse om att Hispania en gång var hjärtat av det största riket världen skådat. Den romerska perioden hade en djupgående inverkan på Hispaniens kultur och språk. De spanska och portugisiska språken härstammar båda från latinet, och många aspekter av den spanska och portugisiska kulturen kan spåras tillbaka till det romerska riket.

Hispania delades under romartiden in i flera provinser: • Hispania Ulterior (sydvästra delen, inklusive Andalusien och delar av Portugal) • Hispania Citerior (den östra delen, inklusive Katalonien och Valencia) Under kejsartiden (från Augustus) omorganiserades dessa till: • Hispania Baetica (södra delen, motsvarande ungefär dagens Andalusien) • Hispania Lusitania (motsvarande dagens Portugal och Extremadura) • Hispania Tarraconensis (den största provinsen, omfattande norra och östra Hispania) Senare, under Diocletianus på 200-talet e.Kr., tillkom Hispania Carthaginensis och Gallaecia, samt Balearerna som en egen administrativ enhet.

När de första romerska legionerna kom till den iberiska halvön år 218 f.Kr., var det ett land präglat av karga berg, vidsträckta slätter och rika gruvor. Här levde iberer, keltiberer, lusitaner och andra folk, alla med sina egna seder och språk. Men romarna hade en plan – att omvandla denna vilda halvö till en av rikets mest blomstrande provinser. Kriget som förändrade allt Men det var inte romarna som först hade intresserat sig för Hispania. Kartagerna, Roms främsta rivaler, hade redan etablerat sig där och använt halvön som bas för sina krig mot Rom. När Hannibal samlade sina styrkor i Hispania för att marschera över Alperna och anfalla Italien, insåg Rom att de var tvungna att ta kontroll över denn strategiska plats. Det var då Publius Cornelius Scipio landsteg vid Emporion, dagens Empúries och inledde en kampanj som skulle forma halvöns framtid. Kartagerna kämpade hårt, men slaget vid ILIPA år 206 f.Kr. blev deras undergång. När den siste kartagiske befälhavaren flydde, var vägen fri för romarna att göra Hispania till sitt. Men även utan kartagerna var erövringen långt ifrån enkel. De iberiska folkstammarna såg ingen anledning att böja sig för en ny herre. I bergen och på slätterna reste sig motståndet, med krigare som Viriatus – en legendarisk lusitansk ledare som gång på gång slog tillbaka romarna med gerillakrigföring. Hans män ansågs omöjliga att besegra, tills romarna en dag löste problemet på sitt eget sätt: de mutade hans egna män att förråda honom. Med Viriatus död blev motståndet svagare, och när den sista stora fästningen, Numantia, föll efter en lång belägring år 133 f.Kr., stod Rom som obestridlig härskare över Hispania. Ett nytt Hispania tar form När romarna erövrade den Iberiska halvön under 200-talet f.Kr. delade de in området i två provinser: • Hispania Citerior (närmare Rom) och • Hispania Ulterior (längre bort). Denna indelning var främst militär och administrativ. Med tiden förändrades Hispania. Från att ha varit en plats av krig och uppror, blev det nu en av de rikaste provinserna i Romarriket. Vägar bands samman över hela halvön, nya städer uppstod och gamla fick romerska namn. Augusta Emerita (dagens Mérida) blev ett kulturellt centrum, medan Corduba (Córdoba) blomstrade som en viktig handelsstad. Latinet spreds snabbt, och snart började befolkningen tala det romerska språket istället för sina gamla tungomål. Lagarna, arkitekturen, till och med sättet att klä sig förändrades – Hispania var inte längre bara en erövrad mark, det var en del av Rom. Men Hispania gav också något tillbaka. Det var härifrån några av Roms största män kom: Trajanus, den första kejsaren född utanför Italien, som skulle leda riket till sin största utsträckning; Hadrianus, som reste världen över och befäste Roms gränser; och Seneca, filosofen som blev rådgivare åt kejsar Nero. Hispania bidrog även ekonomiskt. Guld och silver från gruvorna i Cartagena och Asturien fyllde Roms skattkistor, medan olivolja och vin från Baetica (dagens Andalusien) fraktades över hela imperiet. Slutet på den romerska eran Men inget varar för evigt. När Rom sviktade under trycket av invasioner och inre strider på 300-talet, började även Hispania falla sönder. Germanska stammar som vandaler, sveber och visigoter trängde in och tog över bit för bit. År 476 e.Kr., när Väst-Rom föll, var Hispania redan under visigotiskt styre. Men även om romarna försvann, levde deras arv kvar såsom vägar de byggde, städer de grundade samt språket de lämnade efter sig som formade Spanien och Portugal för all framtid. Hispania må ha varit en del av Rom, men Rom blev också en del av Hispania. Och än idag, när man går genom de gamla romerska ruinerna i Spanien, genom Segovias akvedukt eller Méridas teater, kan man nästan höra ekot av legionärernas marsch och känna historiens närvaro – en påminnelse om att Hispania en gång var hjärtat av det största riket världen skådat. Den romerska perioden hade en djupgående inverkan på Hispaniens kultur och språk. De spanska och portugisiska språken härstammar båda från latinet, och många aspekter av den spanska och portugisiska kulturen kan spåras tillbaka till det romerska riket.

Hispania delades in i flera provinser under romartiden: De två första provinserna var: • Hispania Ulterior - den sydvästra delen, inklusive • Hispania Citerior - den östra delen, inklusive Under kejsartiden (från Augustus) omorganiserades dessa till: • Hispania Baetica - den södra delen, • Hispania Lusitania - motsvarande dagens • Hispania Tarraconensis - den största provinsen, Senare, under Diocletianus på 200-talet e.Kr., tillkom: Hispania    Carthaginensis    och Gallaecia  , samt Balearerna   som egna administrativa enheter.