När tystnaden sänkte sig över Tartessos ruiner, reste sig ett nytt folk ur askan – turdetanerna. I ett land av silver och sol, där floden Baetis slingrar sig som ett minne genom historien, skrev de sin egen saga – med lagar i bläck och arv i sten. Här, vid floden Baetis (nu Guadalquivir), frodades de, ett folk som bar på arvet från den mytomspunna civilisationen Tartessos. Deras historia var djupt rotad i de fruktbara dalgångarna, bland olivlundar, vinrankor och koppargruvor som glimmade i solen. De var inte bara bönder och gruvarbetare – de var poeter, skribenter och lagstiftare och anses ha haft skrivna lagar – något mycket ovanligt på den iberiska halvön under deras tid. Den grekiske geografen Strabon berättade att de var de mest kultiverade av alla iberiska folk, och att de "hade egna skrifter, verser och till och med en historiebeskrivning. Turdetanerna uppstod efter att Tartessos hade fallit någon gång runt 500 f.Kr., troligen på grund av politiska och ekonomiska förändringar samt tryck från karthagerna. Många forskare ser turdetanerna som Tartessos efterföljare, som bevarade och utvecklade delar av dess kultur, språk och traditioner. De talade ett icke-indoeuropeiskt språk, möjligen relaterat till tartessiskan. Skrivtecken från deras område visar att de använde en lokal skrift, troligen en variant av den tartessiska eller iberiska alfabetet. Turdetanerna bodde i små befästa städer och byar och byggde sina samhällen längs floder, på höjder eller nära viktiga handelsvägar. Deras ekonomi byggde på jordbruk, metallhantering och handel. De exporterade koppar, silver och olivolja till fenicier och greker via Medelhavet. Deras kultur var urbaniserad och skriftlig, till skillnad från många andra iberiska stammar som fortfarande levde i lösa klanstrukturer. När karthagerna expanderade under 400-talet f.Kr. hamnade Turdetanien under deras inflytande. Det blev en region som levererade resurser och soldater till Kartago. Men efter den andra puniska kriget (218–201 f.Kr.) besegrade Rom Kartago och tog över området. Turdetanerna var bland de första folk i Hispania att romaniseras, och deras huvudstad Corduba (nu Córdoba) blev snabbt en romersk stad. Till skillnad från de krigiska lusitanerna och keltibererna gjorde turdetanerna inte mycket motstånd. De integrerades i det romerska systemet och blev snart en del av den spirande provinsen Baetica – ett av rikets mest välmående områden. Turdetanernas språk och kultur försvann gradvis under romersk dominans, men deras lagar, skrivkonst och stadsstruktur lade grunden för det Baetica som skulle bli en kulturell blomstring under kejsartiden. Turdetanerna glömdes nästan bort, men i våra dagar har arkeologin och antikens texter åter väckt liv i minnet av detta kloka och sofistikerade folk

Text Kjell Marthinsen