År 711 var Hispania ett rike i förfall. De stolta visigoterna, som en gång hade skapat sitt eget kungadöme ur Roms ruiner, var nu splittrade av inre strider och maktkamp. Kung Rodrigo, den siste visigotiske härskaren, hade precis tagit tronen, men hans position var omstridd, och hans fiender inom riket sökte allierade. De fann dem i söder, där den muslimska stormakten Umayyaderna hade expanderat snabbt över Nordafrika och nu blickade mot Europa. Längs det smala sundet som skilde Hispania från Nordafrika låg staden Ceuta, där en visigotisk guvernör vid namn Julian styrde. Han var en av Rodrigos motståndare och såg sin chans att störta honom. Julian sände bud till den muslimske guvernören i Ifriqiya (Nordafrika), Musa ibn Nusayr, och erbjöd sig att hjälpa muslimerna att korsa sundet. Musa var intresserad men försiktig. Istället för att skicka en stor armé skickade han en av sina bästa generaler, Tariq ibn Ziyad, med en liten styrka av berberkrigare – omkring 7 000 man. I april 711 landsteg Tariq ibn Ziyad vid en klippa som senare skulle komma att bära hans namn – Jabal Tariq, nu känt som Gibraltar. Hans trupper, härdade av ökenkrig i Nordafrika, steg iland och började snabbt sin framryckning in i Hispania. Rodrigo, som hade varit upptagen med att slå ner ett uppror i norr, insåg alltför sent att ett verkligt hot hade anlänt. Han samlade en stor armé och marscherade söderut för att möta inkräktarna. De två härarna möttes i juli 711 vid floden Guadalete. Rodrigos armé var numerärt överlägsen, men den var splittrad av inre strider. Enligt vissa legender förråddes han av sina egna visigotiska generaler, som lät sina trupper desertera mitt i striden. Tariqs krigare, drivna av både religiös glöd och löften om rikedomar, krossade de visigotiska linjerna. Rodrigo själv försvann spårlöst, och många trodde att han drunknade i floden under sin flykt. Med kungens död föll Hispania snabbt. Städer och fästningar öppnade sina portar för Tariq och hans män, ibland av rädsla, ibland i hopp om att få bättre villkor än under de visigotiska härskarna. Musa ibn Nusayr, som insåg att Tariq hade öppnat en enorm möjlighet, korsade själv sundet med ytterligare 18 000 soldater och hjälpte till att slutföra erövringen.

Al-Andalus föds

Under de följande åren föll stad efter stad. Córdoba, Sevilla och Toledo – visigoternas huvudstad – erövrades utan större motstånd. Många visigotiska adelsmän konverterade till islam för att behålla sina rikedomar och sin status, medan andra flydde till de norra bergen, där de skulle bilda grunden för det framtida kungariket Asturien. Muslimerna kallade det nya landet Al- Andalus, och de organiserade det under umayyadisk kontroll. I början var det en provins av det mäktiga kalifatet i Damaskus, men med tiden skulle det utvecklas till ett av de mest avancerade och kulturellt blomstrande områdena i den medeltida världen. Trots sin snabba seger hade muslimerna inte full kontroll över hela Hispania. I de asturiska bergen i norr, där visigotiska överlevare hade sökt skydd, skulle ett nytt motstånd födas. År 718, i ett litet slag vid Covadonga, vann en av dessa ledare, Pelayo, en första seger mot de muslimska styrkorna. Det var ett litet slag, nästan obetydligt i det stora krigets sammanhang, men det markerade början på något som skulle pågå i århundraden – Reconquista, det långa kriget för att återta Spanien. Men just då, under tidigt 700-tal, var Al-Andalus en blomstrande del av det islamiska riket, och den visigotiska epoken var över. Muslimerna hade kommit till Spanien – och de skulle stanna i nästan 800 år.