Kapitel 18 – Hemfärden i träburen

Sällskapet lämnade Sierra Morenas berg bakom sig och följde vägarna mot ett värdshus där resande sedan länge hade sökt skydd, mat och vila. För Don Quijote var färden fortfarande ett storslaget uppdrag. Han red med övertygelsen om att han snart skulle återställa prinsessan Micomiconas förlorade rike. För de andra var varje steg däremot en försiktig rörelse närmare La Mancha. När de anlände till värdshuset väntade ännu en överraskning. Under kvällen kom en grupp resande dit, flera av dem med ansikten dolda bakom masker. Ingen anade först vilka de var, men när förklädnaderna föll förändrades allt. Bland dem fanns Don Fernando – mannen som hade svikit Dorotea – och Luscinda, Cardenios stora kärlek, som Fernando hade fört bort från det liv hon själv valt. När Cardenio såg Luscinda stod tiden nästan stilla. Efter allt lidande, all ensamhet och alla månader av förtvivlan stod hon plötsligt framför honom igen. Dorotea däremot mötte mannen som hade krossat hennes liv. Hon kunde ha vänt sig bort i vrede, men i stället steg hon fram med en värdighet som överraskade alla. Hon föll inte för hans fötter av svaghet, utan för att påminna honom om det löfte han en gång hade gett. – Se på mig, Don Fernando, sade hon. Minns den kvinna som litade på dina ord. Minns den ära en man måste bära när han har lovat något inför Gud och människor. Hennes röst bar ingen hämnd, bara sorg och hopp om att rättvisa ännu kunde finnas. Luscinda talade också. Med tårar i ögonen bad hon Fernando att låta henne återvända till Cardenio, den man hennes hjärta alltid hade tillhört. Don Fernando stod tyst. Han hade länge levt med konsekvenserna av sina egna handlingar, men först nu såg han fullt ut den smärta han hade orsakat. Doroteas mod och hennes ovilja att hata honom bröt ner det försvar han byggt omkring sig. Till slut böjde han sig för sanningen. Han lät Luscinda återvända till Cardenio och tog Doroteas hand, redo att erkänna henne som sin hustru. Det som hade börjat med svek och förtvivlan slutade i försoning. På värdshuset fann flera människor tillbaka till sina verkliga liv. Men Don Quijote befann sig fortfarande i en annan värld. Under natten, medan de andra sov, drömde han att han återigen kämpade mot mäktiga fiender. I sitt sinne stod han inför en väldig jätte som hotade prinsessans rike. Han grep sitt svärd och började hugga omkring sig med all kraft. Det han inte visste var att hans fiende inte var någon jätte. Det var värdshusvärdens stora skinnläglar fyllda med vin. Svärdet trängde genom lädret och det röda vinet började strömma ut över golvet. När de andra vaknade fann de Don Quijote mitt i röran, övertygad om att han hade besegrat en fruktansvärd fiende. – Frukta inte, sade han sömnigt. Jätten är besegrad och rättvisan har åter segrat. De andra såg på varandra, utan att veta om de skulle skratta eller känna sorg. För Don Quijote var striden verklig. För alla andra var det bara ännu ett bevis på hur långt hans drömvärld hade fört honom bort. När lugnet återvände till värdshuset insåg prästen och barberaren att tiden var inne. De hade sett att Don Quijote inte kunde övertygas med vanliga ord. Han måste föras hem på ett sätt som inte fick honom att känna sig besegrad. De berättade för honom att en mäktig trollkarl hade lagt en förtrollning över honom och att hans resa därför måste avbrytas för en tid. Don Quijote gjorde inget motstånd. Om detta var ännu en prövning som ödet lagt framför en riddare, skulle han bära den med samma värdighet som alla andra. Så placerades han i en stor träbur på en oxkärra och började färden tillbaka mot La Mancha. För människorna längs vägen var synen märklig: en riddare i rustning, instängd bakom trästänger och förd hem som en fånge. Men Don Quijote såg det annorlunda. Han var inte besegrad. Han var en hjälte som tillfälligt utsattes för en förtrollning. När byn slutligen syntes mellan kullarna kom hushållerskan och systerdottern emot honom med både lättnad och oro. Prästen och barberaren hjälpte honom in i huset och hoppades att vila och stillhet skulle göra det som deras planer inte lyckats med. Sancho stod kvar en stund utanför och såg tillbaka längs vägen de färdats. Han visste inte om deras äventyr verkligen var slut. Något inom honom sade att vägen ännu kunde kalla på hans herre. Och inne i huset satt Don Quijote fortfarande med blicken riktad mot en värld där riddare, ära och rättvisa väntade på den som hade mod nog att söka dem Nästa kapitel: Fortsättning Del II Föregående kapitel: Prästens och barberarens plan