Kapitel 17 – Prästens och barberarens

plan

Morgonen därpå låg ett mjukt dis mellan träden i Sierra Morena. Sällskapet hade slagit läger i en liten glänta där en porlande bäck bröt tystnaden. Don Quijote satt en bit bort och såg över sin utrustning, medan Sancho gick igenom packningen för att hitta något att äta. Prästen såg sig omkring innan han vände sig till barberaren, Cardenio och Dorotea. – Vi har äntligen funnit honom, sade han lågmält. Men om vi försöker tvinga honom hem kommer han bara att tro att vi är hans fiender. Barberaren nickade. – Hans kropp kanske följer med oss, men hans tankar kommer att fortsätta söka efter nya äventyr. De blev tysta en stund. Ingen av dem ville förlöjliga Don Quijote. De hade sett att hans föreställningar, hur märkliga de än var, kom ur en verklig vilja att försvara de svaga och göra det rätta. Just därför behövde de hitta en väg som inte förstörde det goda som fortfarande fanns kvar i honom. Till slut talade Dorotea. – Om han tror att hans plikt är att hjälpa dem som lider, sade hon eftertänksamt, kanske är det genom den plikten vi kan föra honom tillbaka. Prästen log svagt. Det var den tanke som redan hade börjat växa inom honom, men nu hade någon annan gett den ord. Han berättade sin plan. Dorotea skulle spela rollen som en prinsessa från ett fjärran land, vars rike hade tagits ifrån henne av en mäktig fiende. Hon skulle vädja till Don Quijotes riddarära och be honom hjälpa henne. På så sätt skulle han själv tro att han följde ett nytt stort uppdrag, medan vägen i själva verket ledde tillbaka mot La Mancha. Dorotea blev tveksam. – Jag vill inte bedra en man som, trots allt, endast försöker göra gott. – Det vill ingen av oss, svarade prästen. Men ibland måste man möta en människa där hon själv befinner sig. Om detta kan föra honom hem utan att skada honom, är det kanske den mildaste vägen. Efter en stunds tystnad nickade Dorotea. När Don Quijote senare återvände till gläntan steg hon fram med värdig hållning och bugade djupt. – Ädle riddare, sade hon, jag kommer från ett fjärran land där en grym fiende har berövat mig mitt rike. Jag har hört att ingen riddare är modigare eller mer rättvis än Don Quijote av La Mancha. Därför ber jag er om er hjälp. Don Quijote lade handen mot bröstet och böjde huvudet. – Fru, svarade han högtidligt, så länge jag bär min rustning och mitt svärd ska ingen orätt lämnas utan svar. Jag lovar att hjälpa er, även om vägen skulle föra mig till världens yttersta gräns. Sancho såg på prästen och märkte den lättnad som spreds i hans ansikte. Planen hade lyckats bättre än någon av dem hade vågat hoppas. När solen steg högre över bergen lämnade de gläntan tillsammans. Don Quijote red först, fylld av nytt mod inför sitt uppdrag. Bakom honom följde Sancho, Dorotea, Cardenio, prästen och barberaren. För Don Quijote var detta ännu en början på ett stort äventyr. För de andra var det den försiktiga vägen tillbaka hem. Och medan Sierra Morena långsamt försvann bakom dem, fortsatte de mot La Mancha – mot den plats där en riddare skulle möta sitt öde, inte genom en seger på slagfältet, utan genom en list som skapats av omtanke. Nästa kapitel: Hemfärden i träburen Föregående kapitel: Dorotea och förvecklingarna