Kapitel 4 – Den första utflykten

I gryningens första ljus rider Don Quijote ensam ut från sin by i La Mancha. Det är en timme då världen ännu vilar mellan natt och dag. Luften är sval, ljuden dämpade och vägarna nästan tomma. Bara fåglarna har börjat hälsa morgonen, medan de första solstrålarna långsamt sveper över de torra fälten. Rocinante tar sina första steg med lugn och jämn takt. Hästen är mager och långt ifrån de ståtliga springare som fyller riddarromanernas sidor, men Don Quijote ser inte dess brister. För honom bär Rocinante redan en sann riddare, och det är allt som betyder något. För varje hovslag lämnar de byn längre bakom sig. Don Quijote vänder sig inte om. Husen, gränderna och den lilla gård där han levt större delen av sitt liv försvinner sakta ur sikte. Det finns inget att ta farväl av. Det liv han lämnar känns redan avlägset, som om det tillhör en annan människa. Bakom honom vaknar byn till ännu en vanlig dag. Dörrar öppnas, djur ska utfodras och människor går ut till sina sysslor utan att ana att en granne just har gett sig av för att förändra sitt öde. Ingen ser honom rida bort. Ingen vet att den stillsamme Alonso Quixano nu färdas under namnet Don Quijote av La Mancha. Framför honom breder slätterna ut sig. Vägen löper mellan låga kullar, steniga fält och ensamma träd som kastar långa skuggor i morgonljuset. Vinden sveper genom det torra gräset och för med sig doften av jord och vilda örter. Landskapet är enkelt och kargt, men i Don Quijotes ögon är det fyllt av möjligheter. Han föreställer sig att nästa vägkrök kan dölja ett slott, en orättvisa som måste rättas till eller en människa som väntar på en riddares hjälp. Världen ligger öppen framför honom, och varje mil känns som början på ett nytt äventyr. I sadeln sitter han rakryggad och stolt. Den slitna rustningen skaver, hjälmen sitter inte riktigt som den ska och lansen är långt ifrån ny. Men inget av detta bekymrar honom. Han känner sig inte utklädd. Tvärtom upplever han för första gången att hans yttre stämmer överens med den han är. Han känner ingen tvekan, ingen rädsla inför det okända. Det som väntar spelar mindre roll än själva färden. Han är övertygad om att världen fortfarande behöver riddare och att det är hans uppgift att återuppliva deras ideal. Solen stiger allt högre över La Mancha och morgonens skuggor blir kortare. Don Quijote rider vidare utan att veta vart vägen ska föra honom. Men han tvivlar aldrig på att han har valt rätt. Så börjar den första utfärden – en resa som ska föra honom genom ett Spanien där verklighet och fantasi ständigt möts, och där en enkel lantadelsman snart ska bli en av litteraturens mest oförglömliga gestalter. Nästa: Värdshuset som blev ett slott Föregående: Förberedelser