Kapitel 5 – Värdshuset som blev ett slott

Solen hade sjunkit långt mot horisonten när Don Quijote fortsatte sin färd över La Manchas öppna slätter. Dagen hade varit lång, och både ryttare och häst började känna tröttheten. Rocinante satte hovarna försiktigt i den torra marken medan vinden drog genom gräset och förde med sig doften av damm och timjan. Långt där framme skymtade till sist en byggnad. För en vanlig resenär hade det varit lätt att se vad den var: ett enkelt värdshus där man kunde få mat, vatten och en plats att vila för natten. Men Don Quijote såg något annat. De grova murarna blev borgmurar, porten förvandlades till en slottsentré och de enkla byggnaderna reste sig som ett ståtligt fäste hämtat ur riddarromanernas värld. Med högtidliga steg steg han av Rocinante och bugade djupt inför de två unga kvinnor som stod vid ingången. De var tjänsteflickor vid värdshuset, vana vid resande av alla slag, men de hade aldrig tidigare mött någon som hälsade dem som om de hörde till ett kungligt hov. – Mina ädla damer, sade han med allvarlig röst, frukta inte. En kringvandrande riddare kommer endast med fredliga avsikter. Kvinnorna såg först på varandra och sedan på mannen framför dem. Hans slitna rustning, dammiga kläder och högtidliga sätt bildade en märklig blandning. De försökte hålla sig allvarliga, men ett leende gick inte att dölja. Samtidigt märkte de att hans hälsning kom från en sådan uppriktighet att den nästan var svår att göra narr av. Värdshusvärden kom snart ut för att möta den ovanlige gästen. Han förstod snabbt att mannen framför honom hade en egen bild av världen. I stället för att säga emot honom valde han att följa med i spelet och se vart det skulle leda. Don Quijote förklarade att han ännu saknade något avgörande för en riktig riddare. Han hade rustning och häst, men han hade ännu inte blivit dubbad. Utan denna ceremoni kunde han inte fullt ut träda in i sitt nya liv. Värdshusvärden nickade allvarligt. – Om det är detta som fattas, min herre, sade han, ska vi nog kunna ordna saken. Under natten lade Don Quijote sin rustning vid värdshusets vattentråg. För andra var det en enkel plats på en gårdsplan, men för honom var det en helig plats där hans vapen skulle vaka inför den stora stunden. Han stod där troget under stjärnorna, ensam med sina tankar och sitt uppdrag. När några mulåsnedrivare senare försökte flytta rustningen för att ge sina djur vatten, såg Don Quijote det som ett angrepp på något heligt. Han rusade fram och försvarade sina vapen utan att tveka. Snart fylldes gårdsplanen av rop, förvirring och arga röster. Värdshusvärden insåg att situationen behövde få ett slut. Den enklaste lösningen var att ge gästen det han längtade efter. Innan natten var över ordnade han därför en hastigt påhittad ceremoni på gårdsplanen. Med största allvar uttalade han de ord som Don Quijote väntat på och dubbade honom till riddare. För Don Quijote fanns inget skämt i detta ögonblick. Han böjde knä, tog emot ceremonin med djup vördnad och reste sig som en man som äntligen fått den plats i världen han alltid ansett sig vara ämnad för. När gryningen kom lämnade han värdshuset bakom sig. Vägen framför honom var fortfarande densamma, Rocinante var fortfarande samma magra häst och världen omkring honom hade inte förändrats. Men Don Quijote hade förändrats. Nu var han inte längre bara en man som drömde om riddarskap. Nu var han, enligt sin egen övertygelse, en riddare av La Mancha. Nästa kapitel: Andrés och den första orättvisan Föregående kapitel: Värdshuset som blev ett slott