Kapitel 6 – Andrés och den första

orättvisan

Morgonen var ung när Don Quijote lämnade värdshuset bakom sig. Solens första strålar spred sig över La Manchas slätter, och han red vidare med ett lättare hjärta än dagen före. Han var nu riddare – åtminstone enligt sin egen övertygelse – och vägen framför honom låg öppen. Det dröjde inte länge förrän morgonens stillhet bröts. Från en liten ekskog hördes rop som vinden förde med sig över fälten. Det var inga glada röster eller samtal mellan vandrare. Det var rop av smärta. Don Quijote styrde genast Rocinante mot ljudet. Där fann han en ung pojke bunden vid ett träd. Framför honom stod en välklädd bonde med en läderpiska i handen. Pojken bad om nåd och försäkrade att han inte hade gjort något som förtjänade ett sådant straff. För Don Quijote fanns ingen tvekan. En riddare kunde inte rida förbi någon som utsattes för orättvisa. – Stanna! ropade han med hög röst. Hur vågar ni behandla en försvarslös yngling på detta sätt? Bonden vände sig om. Först såg han förvånad ut, men snart ersattes överraskningen av irritation över den märklige främlingen framför honom. Han förklarade att pojken hette Andrés och arbetade som vallpojke åt honom. Straffet berodde, menade han, på att pojken hade varit slarvig och förlorat får. Andrés protesterade genast. Det handlade inte om någon förlust, sade han, utan om att husbonden vägrade betala den lön han var skyldig honom. Don Quijote lyssnade och såg framför sig den typ av orättvisa som riddare enligt honom var skapade för att bekämpa. Med handen på lansen befallde han bonden att genast befria pojken och betala honom det han hade rätt till. Mannen såg på den långa lansen, den slitna rustningen och den allvarliga blicken framför sig. Han förstod att det var enklare att hålla med än att säga emot. – Som ni önskar, señor riddare, sade han. Jag ger mitt ord. Don Quijote nöjde sig med detta. Han såg hur Andrés blev fri och kände att han hade gjort det som förväntades av en sann riddare. Han önskade dem båda väl och red vidare, säker på att rättvisan hade fått sitt. Men så snart Don Quijote hade försvunnit mellan träden förändrades bondens ansikte. Han grep åter pojken, band honom vid trädet och lät sin ilska gå ut över honom. – Nu får du tacka din riddare! ropade han. Andrés rop hördes ännu en stund mellan träden innan de försvann i vinden. Don Quijote fick aldrig veta vad som verkligen hade hänt efter att han lämnat platsen. För honom förblev mötet ett av de första bevisen på att hans nya liv hade ett syfte. Han hade ingripit när någon behövde hjälp. Men världen han försökte försvara var mer komplicerad än de riddarberättelser som hade format honom. Nästa kapitel: Köpmännen från Toledo Föregående kapitel: Värdshuset som blev ett slott