Kapitel 28 – Sancho som guvernör

Sancho förstod inte riktigt när löftet hade blivit verklighet. Så länge hade det talats om ön, om ämbetet och om den dag då han skulle få styra över sitt eget område, att det nästan hade blivit som ännu en av Don Quijotes många föreställningar. Något som lät möjligt i ord, men som aldrig riktigt skulle hända. Men nu stod människor omkring honom och behandlade honom som en man med makt. Hertigen och hertiginnan hade hållit sitt löfte. Med högtidliga ord hade de förklarat att Sancho skulle få bli guvernör över den berömda ön Barataria, och innan han själv hunnit förstå vad som skedde var förberedelserna redan gjorda. Don Quijote stod vid sidan av honom när avfärden närmade sig. För en gångs skull var det inte han som red först mot ett äventyr. Det var Sancho som skulle ge sig av mot något okänt. – Kom ihåg, Sancho, sade Don Quijote, att en god härskare inte mäts efter rikedom eller makt, utan efter rättvisa och vishet. Sancho lyssnade noggrant. Han hade ofta hört stora ord från sin herre, men just dessa fastnade hos honom. – Jag ska försöka göra mitt bästa, herre, svarade han. Men jag hoppas att en guvernör också får äta ordentligt ibland. Don Quijote log. – Även kroppen behöver sin näring, så länge själen inte glöms bort. Och så skildes de åt. När Sancho anlände till Barataria möttes han av ett mottagande som överträffade allt han hade föreställt sig. Klockor ringde, människor samlades och tjänare stod redo att visa honom den respekt som följde med hans nya ställning. Han såg sig omkring med en blandning av stolthet och oro. Det här var inte längre en dröm som någon berättade för honom. Det var en verklighet han måste hantera. I rådsalen satt han på den plats som förberetts åt honom. Människor kom inför honom med tvister och frågor, övertygade om att de nu hade en domare som skulle avgöra deras problem. Till en början väntade de kanske på att upptäcka hans okunskap. Men Sancho gjorde något som förvånade dem. Han lyssnade. Han lät varje person tala till punkt, ställde enkla frågor och försökte förstå vad som egentligen hade hänt bakom de många orden. En man kom med en tvist om pengar. En annan med en fråga om en skuld. En tredje försökte dölja sanningen bakom långa och invecklade förklaringar. Men Sancho hade levt hela sitt liv bland människor som använde både list och ursäkter för att klara sig. Han kände igen när någon försökte gömma sig bakom sina ord. Till allas förvåning fattade han kloka beslut. De som hade väntat sig en enkel bonde fann i stället en man med ett praktiskt förstånd som inte behövde stora teorier för att förstå rätt och fel. När dagen gick började Sancho själv bli förvånad. Kanske hade Don Quijote trots allt haft rätt om en sak. Kanske kunde även en vanlig människa bära ett större ansvar än andra trodde. Men när kvällen kom och han satt ensam i sina rum började en annan känsla växa fram. Allt var fortfarande märkligt. Han hade fått makt, men också en roll som andra redan hade bestämt åt honom. Tjänarna bugade, rådgivarna väntade, och hela staden verkade följa ett mönster som hade skapats innan han kom dit. Han gick fram till fönstret och såg ut över gatorna. Staden sov inte. Den levde sitt eget liv, oberoende av vem som satt på guvernörens stol. En tjänare kom in för att fråga om något behövdes. Sancho såg på honom en stund. – Säg mig, är det alltid så här att styra över andra människor? Tjänaren svarade artigt: – En god härskare får det att se enkelt ut, ers excellens. När Sancho blev ensam igen tänkte han på Don Quijote. Hans herre hade alltid drömt om riddare, ära och stora uppdrag. Själv hade Sancho mest drömt om en bättre måltid och ett lugnare liv. Ändå satt han nu här. Inte för att han var rikare eller mäktigare än tidigare, utan för att världen plötsligt hade placerat ett ansvar i hans händer. Och för första gången började Sancho förstå att makt inte främst handlade om att bli lydd. Det handlade om att våga fatta beslut när andra väntade på svaret. Nästa kapitel: Guvernören i Barataria Föregående kapitel: Spelet kring makt och lögn