Kapitel 27 – Spelet kring makt och lögn

Efter dagarna på slottet började Sancho se mönstret tydligare. Det hade börjat som en överraskning. Ett oväntat möte med en hertig och en hertiginna som behandlade Don Quijote som den riddare han själv alltid hade sagt sig vara. Men ju längre tiden gick, desto mer förstod Sancho att det inte bara handlade om vänlighet eller respekt. Det fanns en plan bakom allt. Varje händelse hade sin plats. Varje person verkade känna till sin uppgift. Ett ord sades vid rätt ögonblick, en dörr öppnades när den behövde öppnas och en ny överraskning väntade alltid när den föregående ännu inte hunnit lägga sig. För Don Quijote var detta den värld han alltid hade sökt. Han såg inga skådespelare, inga förberedelser och inga dolda avsikter. Han såg bara bevis på att riddarskapet fortfarande levde. Att människor fortfarande behövde hans hjälp. Att ödet hade lett honom till en plats där hans värde äntligen blev erkänt. Sancho såg något annat. Han hade först trott att hertigparet skrattade åt hans herre. Men efter hand blev bilden mer komplicerad. De gjorde honom inte bara till föremål för sitt nöje. De byggde en hel värld omkring honom, en värld där hans drömmar fick verkliga former. Det var kanske därför det kändes så märkligt. En lögn som bara möts av skratt kan avslöjas. Men en lögn som möts av människor som spelar med börjar likna sanningen. Sancho hade själv blivit en del av spelet. Han hade sett hur Dulcinea kunde förvandlas från en tanke till ett påstått mysterium. Han hade suttit på Clavileño och känt hur gränsen mellan verklighet och föreställning nästan försvann. Han hade hört människor tala till Don Quijote med en allvarlighet som gjorde det svårt att veta var skämtet slutade och allvaret började. En kväll gick Sancho genom slottets korridorer medan de flesta hade dragit sig tillbaka. Allt var stilla nu. Inga musikstycken hördes. Inga gäster skrattade. Inga tjänare väntade på nästa signal. För första gången såg han slottet utan föreställningen omkring sig. Det var fortfarande ett vackert och mäktigt hem. Men det var också en plats där människor hade bestämt hur andra skulle uppleva världen. Han stannade vid ett fönster och såg ut över markerna utanför. Där ute fanns den vanliga världen igen. Vägarna. Fälten. Människorna som inte spelade några roller. Han tänkte på Don Quijote. Hans herre hade alltid velat förändra världen genom sin tro på ära och rättvisa. Men här hade andra människor förändrat världen runt honom genom att låtsas tro på samma sak. Sancho började förstå att makt inte alltid handlade om vem som hade svärdet eller titeln. Ibland låg makten hos den som kunde bestämma vilken verklighet andra skulle se. Nästa dag berättade hertigen att ännu ett stort uppdrag väntade. Sancho skulle få det som han så länge hade hört talas om. Han skulle bli guvernör. När han hörde orden kände han både stolthet och oro. För första gången skulle han inte bara följa någon annans berättelse. Han skulle själv få ansvaret för en. Och kanske var det just därför han behövde lämna slottet. För att upptäcka om han kunde skilja mellan en roll som någon annan gav honom och det ansvar som faktiskt blev hans eget. Nästa kapitel: Sancho som guvernör Föregående kapitel: Clavileño, den flygande trähästen