Kapitel 29 – Guvernören i Barataria

Sancho hade trott att den svåraste delen av att bli guvernör skulle vara att få människor att lyda honom. Han upptäckte snart att det svåra inte var makten. Det svåra var alla människor som kom för att be honom använda den. Varje morgon fylldes salen av människor som ville lägga sina problem i hans händer. Någon hade en tvist om pengar, någon annan om en skuld, en tredje om en förolämpning som hade växt sig större än själva orsaken till bråket. Sancho lyssnade. Det var det första han gjorde. Han hade inga böcker med lagar att slå i och inga långa tal att förbereda. Han hade bara sitt livs erfarenhet av människor, av arbete, av handel och av de många sätt som en människa försöker framställa sig själv som bättre än hon är. Till en början såg de lärda männen i rådet på honom med tvekan. Vad kunde en enkel bonde förstå om rättvisa? Men snart började tvekan förvandlas till förvåning. Sancho ställde frågor som ingen annan hade tänkt på. Han lyssnade efter det som inte sades lika mycket som det som sades. När någon försökte gömma sanningen bakom vackra ord eller långa förklaringar såg han ofta igenom det. En man kom inför honom och berättade att han hade lånat ut pengar till en annan man som nu vägrade betala tillbaka. Den andre mannen försvarade sig och sade att skulden var gammal och att inga bevis fanns. Sancho såg på dem båda. Han tänkte en stund. Sedan fann han en lösning som ingen väntat sig. Männen som hade kommit för att pröva hans vishet gick därifrån med en känsla av att något enkelt ibland kunde vara mer rättvist än något komplicerat. Ryktet började sprida sig. Guvernören som de hade trott skulle bli ett skämt visade sig ha något som inte alltid gick att lära sig ur böcker. Han hade förnuft. Men medan Sancho började vinna respekt bland invånarna fortsatte hertigparets plan i bakgrunden. De hade velat roa sig genom att sätta en enkel man på en plats som verkade större än honom själv. Det de inte hade räknat med var att platsen kunde förändra honom. Sancho började bära sitt ansvar på allvar. Han åt fortfarande gärna en god måltid och längtade efter sin åsna och de öppna vägarna, men han hade börjat förstå att makt inte bara betydde att få sin vilja igenom. Den betydde att andra människor väntade på att någon skulle göra det rätta. En kväll, efter en lång dag av beslut och samtal, satt han ensam i sina rum. Bordet framför honom var dukat med fin mat, och kläderna han bar var långt finare än de han haft hemma i La Mancha. Ändå kände han en märklig saknad. Han saknade det enkla. Han saknade samtalen med Don Quijote på vägen. Han saknade friheten att själv bestämma vart nästa steg skulle gå. Han såg ut genom fönstret mot staden som han fått ansvar för. – Det är märkligt, sade han lågt för sig själv. En människa kan önska sig något hela livet och ändå upptäcka att det inte är så lätt när önskan blir verklig. Nästa morgon fortsatte arbetet. Nya människor kom inför honom. Nya problem väntade. Och ännu en gång satte sig Sancho på sin plats som guvernör, inte längre bara som mannen som fått en roll, utan som någon som började förstå vad rollen faktiskt innebar. De som hade väntat sig att skratta åt honom hade i stället fått anledning att lyssna. För Sancho Panza hade aldrig haft en hög titel. Men han hade något annat. En förståelse för människor. Nästa kapitel: Baratarias fall Föregående kapitel: Sancho som guvernör