Kapitel 30 – Baratarias fall

Sancho hade trott att det svåraste med att bli guvernör skulle vara att fatta beslut. Han upptäckte snart att det svåraste var något annat. Att veta om människorna framför honom sökte rättvisa eller bara försökte använda den som stod med makten i sina händer. Barataria var inte den stora och rika ö som han en gång hade föreställt sig. Den hade inga palats av guld, inga skatter som väntade på att upptäckas och inga undersåtar som såg honom som en mäktig härskare. Det var en vanlig plats med vanliga människor. Men för Sancho blev den verklig på ett sätt som ingen av hertigens lekar hade varit. Varje dag kom människor inför honom med sina problem. Tvister om pengar, gränser, löften och gamla oförrätter. De talade snabbt och försökte övertyga honom om att just deras sak var den viktiga. Sancho lyssnade. Han hade inte böcker om lagar att luta sig mot. Han hade ingen lång erfarenhet av ämbeten. Men han hade något annat: ett liv där han själv hade sett hur människor talade när de ville få sin vilja igenom. Och ibland räckte det. När två män kom inför honom med en tvist om en skuld lät Sancho dem först berätta sina historier. De trodde kanske att en enkel bonde skulle vara lätt att lura. Men Sancho hörde inte bara orden. Han hörde tvekan. Han såg blickarna. Han förstod när någon försökte gömma sanningen bakom för många förklaringar. Till deras förvåning löste han flera tvister med en enkelhet som fick dem som skrattat åt honom att tystna. Rykten började spridas. Kanske var guvernören inte så okunnig som de hade trott. Kanske fanns det en sorts visdom i någon som aldrig hade lärt sig att dölja sig bakom fina ord. Men samtidigt fortsatte spelet omkring honom. Hertigens män hade fortfarande förberett prövningar för att roa sig på hans bekostnad. De ville se om den enkla Sancho skulle misslyckas när ansvaret blev verkligt. En natt väcktes han plötsligt av alarm. Fiender påstods ha trängt in i staden. Klockor ringde. Människor sprang. Vapen delades ut. Alla väntade på att se hur den nye guvernören skulle reagera. Sancho kastades in i kaoset. Men där andra förväntade sig panik gjorde han något oväntat. Han tänkte. Han såg vad som verkligen hände omkring honom. När de försökte klä honom i tung rustning blev han så instängd att han knappt kunde röra sig. Han föll till marken och kunde inte försvara sig. Men även då förlorade han inte sin blick för det enkla. När allt lugnat sig förstod han att hela händelsen varit ännu en del av spelet. Det var inte bara ett skämt mot honom. Det var också ett test av hur länge en människa kunde bära en roll som andra hade bestämt åt honom. Nästa morgon satt Sancho ensam en stund innan han kallade till sig sina närmaste. Han såg trött ut. Inte besegrad, utan klarare än tidigare. – Jag kom hit för att bli guvernör, sade han, men jag har upptäckt att en titel inte gör en människa större. Han såg ut över rummet. – Den som styr måste bära andras bekymmer innan han tänker på sina egna. Ingen svarade. För första gången fanns det ingen som visste om de skulle skratta åt honom eller beundra honom. Sancho reste sig. Han hade fått det han en gång önskat sig. Inte rikedom. Inte ära. Utan erfarenheten av att förstå vad makt egentligen innebar. Senare samma dag lämnade han Barataria. Han tog inte med sig skatter eller rikedomar. Han hade inga nya kläder som visade hans ställning och ingen titel som kunde göra honom större. Han återvände nästan som han kommit. Men inte samma man. När han red bort från staden såg han tillbaka en sista gång. Han tänkte på allt som hade hänt. På skratten, på prövningarna, på de människor som behövt hans hjälp och på den märkliga plats där en enkel bonde hade fått chansen att visa vad en riktig härskare kunde vara. Långt borta väntade Don Quijote. Och Sancho började förstå att den klokaste delen av deras resa kanske inte alltid hade varit hans herres drömmar. Ibland hade den funnits i det enkla förnuftet hos den som följde efter. Nästa kapitel: Avskedet från slottet Föregående kapitel: Guvernören i Barateria