Kapitel 31 – Avskedet från slottet

När Sancho återvände till slottet var det med samma åsna som han en gång lämnat det på, men han själv var inte längre densamme. Han bar inte längre guvernörens mantel, och ingen trumpet hälsade honom välkommen. Ändå kände tjänarna genast igen honom och visade honom tillbaka till de rum där Don Quijote vistades. Don Quijote reste sig när han fick syn på sin trogne väpnare. – Sancho! sade han. Jag visste att en man med ditt hjärta skulle återvända med äran i behåll. Sancho log trött. – Herre, jag återvänder utan rikedom och utan ämbete. Men jag tror att jag har lärt mig något som ingen guvernör kan få genom en krona. Don Quijote lade handen på hans axel. – Då har du vunnit mer än många furstar. De satte sig tillsammans och Sancho berättade om sin tid som guvernör. Han talade om de tvister han hade avgjort, om de märkliga prövningar han utsatts för och om hur makten till slut hade känts tyngre än friheten. Don Quijote lyssnade uppmärksamt. – Du har visat att klokhet inte beror på börd, sade han. En sann ledare dömer med samvete, inte med hög börd. Sancho svarade inte genast. – Jag märkte också, herre, att människor ibland skapar fler problem än de löser. Och att den som vill vara rättvis sällan får vila. Don Quijote nickade eftertänksamt. – Så har riddare alltid haft det. Under de följande dagarna fortsatte livet på slottet som vanligt, men något hade förändrats. Hertigen och hertiginnan ordnade fortfarande praktfulla måltider och vänliga samtal, men deras lekar började förlora sin glans. De såg att Don Quijote och Sancho inte längre reagerade på samma sätt som tidigare. Sancho hade genomskådat mycket av det som skett omkring honom. Han visste att många av prövningarna hade varit arrangerade för hovets nöje. Ändå kände han ingen bitterhet. Han hade fått pröva sina egna krafter och lärt känna sig själv bättre. Don Quijote såg däremot fortfarande slottet som en plats där ädla människor hade tagit emot honom med den respekt en riddare förtjänade. Hans tro på världen hade inte försvagats. Till slut kom dagen då de skulle lämna slottet. Hertigen och hertiginnan tog avsked med stor hövlighet. De tackade Don Quijote för hans besök och önskade honom lycka på kommande färder. Sancho bugade artigt, men hans blick dröjde en stund vid människorna omkring honom. Han undrade hur mycket av det som hade varit verkligt och hur mycket som bara varit ett välspelat skådespel. Don Quijote satt upp på Rocinante. – Äventyren väntar oss ännu, Sancho, sade han. Sancho klappade sin åsna innan han följde efter. – Ja, herre. Men jag hoppas att de åtminstone denna gång är lite mindre besvärliga. Don Quijote log. – Det kan ingen riddare lova. Portarna öppnades och de red långsamt ut från slottet. Bakom dem låg hovets prakt, lekar och prövningar. Framför dem väntade åter de dammiga vägarna, där ingen visste vad nästa möte skulle föra med sig. Sancho såg en sista gång tillbaka mot de höga murarna. Där inne hade han varit guvernör, domare och härskare, om än bara för en kort tid. Nu var han åter den enkle väpnaren. Och märkligt nog kändes det som om han var rikare nu än när han bar maktens mantel. Nästa kapitel: Mot nästa äventyr Föregående kapitel: Baraterias fall