Kapitel 32 – Mot nästa äventyr

Slottets torn sjönk långsamt bakom dem tills de försvann i horisonten. Framför Don Quijote och Sancho bredde vägarna åter ut sig genom Kastiliens öppna landskap, där dammet steg under hovarna och vinden förde med sig doften av torra örter och solvarm jord. Ingen av dem talade under den första timmen. De red sida vid sida, som om båda behövde vänja sig vid tystnaden efter dagarna vid hovet. Till slut bröt Sancho den. – Det känns märkligt, herre, sade han. Där inne var varje dag fylld av människor. Här hör man bara vinden igen. Don Quijote log. – Vägen har alltid varit vår bästa följeslagare. Vid hov talar människor mycket, men ute på vägarna är det världen själv som talar. Sancho såg ut över slätten. – Och ibland säger den ingenting alls. Också tystnaden har något att lära den som lyssnar. De red vidare medan landskapet sakta förändrades omkring dem. Små gårdar låg utspridda mellan fälten, herdar drev sina hjordar över kullarna och enstaka resenärer hälsade artigt när de möttes på vägen. Flera av dem stannade till när de fick syn på Don Quijote. Hans namn hade spridits längre än han själv anat. Några bugade artigt, andra log nyfiket, och några viskade till varandra när han passerade. Berättelserna om riddaren från La Mancha levde nu sitt eget liv och fortsatte att växa för varje människa som återberättade dem. Sancho lade märke till det. – Herre, sade han, ibland tror jag att människorna känner igen er innan de ens har sett er. Don Quijote såg lugnt framåt. – Om en människa försöker leva efter ära och rättvisa, är det inte märkligt om hennes namn färdas längre än hennes steg. Sancho log svagt. Han visste att berättelserna ofta var större än verkligheten. Men han hade också sett sin herre möta faror som få andra ens skulle ha närmat sig. Kanske låg sanningen någonstans mellan människors ord och det de själva hade upplevt. När kvällen närmade sig slog de läger under några knotiga ekar. Elden sprakade stilla medan skymningen lade sig över landskapet. Don Quijote såg upp mot den första stjärnan som tändes på himlen. – Sancho, sade han, en riddare får aldrig tro att hans sista äventyr redan ligger bakom honom. Sancho lade ännu en kvist på elden. – Det hoppas jag nästan att de gör, herre. Don Quijote skrattade stilla. – Då känner du ännu inte ödet. Sancho kunde inte låta bli att le. – Nej, men jag börjar känna er. Natten föll över landskapet och elden brann långsamt ner till glöd. Stämningen var magisk, och stjärnorna blinkade försiktigt över dem som om de lyssnade på de två resenärerna. Don Quijote, med sin rustning glittrande svagt i det svaga månljuset, lutade sig tillbaka och lät tankarna vandra. – Varje stjärna är en portal till ett nytt äventyr, Sancho, fortsatte han. Världen är full av mysterier, och det är vår plikt att utforska dem. – Oavsett vad som väntar, herre, så står jag vid er sida, sade Sancho med bestämdhet. Även om jag ibland undrar om vi verkligen är vinnare i dessa strider. Don Quijote klappade honom vänskapligt på ryggen. – Vi är alltid vinnare, Sancho, när vi följer våra drömmar. Låt oss sova nu och låta stjärnorna föra oss dit vårt hjärta önskar i morgon. Med den tanken som en skyddande mantel som svepte om dem, somnade de båda under den oändliga natthimlen, redo att möta vad än ödet hade i beredskap. Framför dem låg ännu okända vägar, och ingen av dem visste vilka människor eller prövningar de snart skulle möta. Men när gryningen åter färgade himlen steg Don Quijote upp med samma beslutsamhet som alltid. Han spände fast sitt svärd, rättade till lansen och satt upp på Rocinante. Vägen låg åter öppen. Och någonstans längre fram väntade ännu ett äventyr på riddaren av La Mancha och hans trogne väpnare. Nästa kapitel: Resan mot Barcelona Föregående kapitel: Avskedet från slottet