Kapitel 34 – Stadens möte med myten

Barcelona tog emot dem med ett annat ljud än de var vana vid. Gatorna var fyllda av rörelse, röster och människor som levde tätt intill varandra. Havet låg nära, och luften bar med sig något främmande för männen från La Mancha. Men det var inte staden i sig som först fångade Sancho, utan hur människor såg på dem. De hade knappt hunnit rida genom portarna förrän blickar började följa dem. Några pekade diskret, andra hälsade med leenden som om de redan kände dem. Don Quijote märkte det också, men tog emot allt med samma lugna värdighet som alltid. För honom var det bara ännu ett tecken på att världen fortfarande förstod riddarens plats. Sancho såg något annat. Han såg hur människor betraktade dem med samma nyfikenhet som man ägnar en historia man redan hört. Ansiktena omkring dem verkade söka efter något bekant, inte efter två resenärer, utan efter gestalter som redan fått sin plats i andras berättelser. I hus och värdshus möttes de med en vänlighet som ibland gränsade till förväntan. Människor ville höra dem tala, ville se dem röra sig och jämförde det de såg med det de redan trodde sig veta. Don Quijote svarade med samma allvar som alltid, utan att ana att många omkring honom lika mycket betraktade honom som de lyssnade. För första gången kände Sancho att de inte längre bara färdades genom världen. Världen verkade ha stannat upp för att betrakta dem. Inte av elakhet och inte av beundran ensam, utan med den märkliga blick som riktas mot något som redan blivit större än sig självt. En morgon stod Don Quijote länge vid stranden. Havet bredde ut sig framför honom, större än alla vägar han ridit på. Han såg ut över det stilla vattnet med samma blick som tidigare vilat över slätterna hemma i La Mancha. Sancho stod bredvid honom och följde människorna som passerade bakom dem. – Herre, sade han till slut, här känns det som om folk ser mer på er än på världen omkring er. Don Quijote vände sig långsamt om. – Då får vi hoppas att de ser det som är värt att se, svarade han. Bakom dem fortsatte staden att röra sig, men Don Quijote märkte inte hur blickarna dröjde kvar. Och medan vågorna slog mot stranden fortsatte människorna att betrakta mannen, samtidigt som berättelsen om honom växte vidare mellan deras röster. Nästa kapitel: Riddaren av den Vita Månen Föregående kapitel: Resan mot Barcelona